Min plastpappa hatar mig
Jag är en kille på 18 år som mår väldigt dåligt. Min plastpappa är väldigt elak och har varit så under 10-12 år. Han klagar på att jag inte gör något och tycker att jag är oduglig och att jag är det sämsta barn av de fyra som finns i familjen osv.
Jag har extremt dålig självkänsla och tar allt som oftast åt mig allt han säger trots att jag vet att mamma står på min sida. Men på senare tid har hon också blivit tröttare av allt tjat (bl.a. från honom) och även om hon bett honom sluta attackera mig brusar han med jämna mellanrum upp och idiotförklarar mig med dunder och brak.
Stämningen i huset är under all kritik. Jag mår väldigt dåligt och känner inte att jag har någonstans att ta vägen. Vad ska jag göra?
Jenny Klefbom svarar:
Jag förstår att du i första hand lägger skulden på din plastpappa, som så länge tycks ha utsatt dig för konstanta påhopp och som verkar ha utsett dig till familjens hackkyckling. Av det du skriver om att han gör jämförelser mellan er barn så drar jag också slutsatsen att han går klart över gränsen för vad som är okej att säga till ett barn.
Visst kan det ibland uppstå konflikter mellan vuxna och barn i en familj där den vuxne kanske bara tycker att han försöker få barnet att städa eller liknande, och barnet känner sig kränkt av detta. Men här har klagomålen gått så långt att till och med din mamma reagerar på hans sätt mot dig. Och det är här som det uppstår ett stort frågetecken hos mig. Varför har din mamma inte reagerat förrän nu? Detta har pågått under större delen av ditt liv, och hon har bara låtit det pågå utan att göra något åt situationen.
Ytterst är det ju din mamma som har ansvaret för dig. I det ingår förstås att inte skaffa en partner som utsätter dig för psykisk misshandel, och om det uppstår konflikter och meningsskiljaktigheter så är det din mamma som ytterst har ansvaret för att dessa blir lösta. Men någonting tycks ha hindrat henne från att ta sitt ansvar.
Min erfarenhet är att nästan alla föräldrar vill sina barn väl, så min gissning gällande din mammas beteende är att inte heller hon har kunnat värja sig riktigt mot din styvfars attacker. Kanske att hon är i beroendeställning till honom på något vis, eller kanske att hon har mycket egna problem så att hon inte förmår ta in din situation och göra någonting åt den. Eller kanske har hon inte riktigt förstått hur du har det förrän på senare tid?
Det jag helst skulle vilja råda dig att göra är att försöka få med din mamma till en professionell samtalspartner, så att du och hon får en chans att komma till tals kring din hemsituation. Du skulle kunna försöka få en tid på familjerådgivningen för er två, eller hos skolkuratorn eller ungdomsmottagningen.
I och med att du är 18 år, och därmed vuxen, finns dock också möjligheten för dig att välja själv om du vill fortsätta att bo med din familj, i alla fall på ett teoretiskt plan. Kanske finns din pappa, eller någon annan släkting, och skulle kunna tänka sig att låta dig bo hos sig ett tag, tills det blir dags att flytta hemifrån ”på riktigt”, till eget boende. Dina vårdnadshavare har försörjningsansvar för dig så länge du går i gymnasiet, så det vore rimligt om din släkting i så fall får ersättning för ditt boende.
Ett mer drastiskt sätt att ta sig hemifrån skulle kunna vara att kontakta socialtjänsten och be dem om hjälp med att slippa bo i denna nedbrytande miljö.
Vänlig hälsning,
