4/20/2010

Jag är 15 år och blir galen på min mamma

Jag har under en längre tid känt att så fort min mamma öppnar munnen och pratar med mig, känns det som att jag ska explodera, så sur blir jag, det kan vara över små saker som att hon använder konstiga ord när hon pratar med mig, ibland känns det som att jag bara vill slå i sönder allt som är i min väg eller bara försvinna från jorden.

Om jag blir riktigt sur så så händer det att jag bara börjar hyperventilera i stora andetag , och känner att jag inte vet var jag ska ta vägen . Jag känner mig orättvist behandlad och som att mina föräldrar bara gör det för att jag ska störa mig på det. Snälla jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen .

mvh/15-årig kille


Jenny Klefbom svarar:

Det du beskriver låter som just den typ av känslostormar som man kan ha under tonåren, och som i viss grad är styrda av kemiska processer i kroppen. Det är alltså inte känslor som måste ha någon tydlig grund i era relationer eller känslor för varandra, och du rår definitivt inte för dem.

Jag känner också igen din beskrivning av hur det känns, både från tonåringar jag mött och faktiskt också från min egen tonårstid. Det känns nästan som att man är fånge i sina egna känslor, eller att man styrs av en osynlig kraft som bara förstör för en själv. Det kan vara en helt outhärdlig känsla.

Nu fyller ju också den här motviljan/ilskan/frustrationen över ens föräldrar också en ganska viktig funktion i livet. När man är 15 år så står man inför att ganska snart bli vuxen, flytta hemifrån och klara sig själv. Det känns lockande och underbart på ett sätt; att få egna pengar, bestämma över sitt liv och kanske träffa någon att vara ihop med. Men på ett annat plan så känner nästan alla tonåringar också en skräck över hur det här ska gå.

Det kan vara nog så jobbigt att ta sig igenom de 13 åren i grund- och gymnasieskolan. Än värre kan det kännas att behöva söka vidare till ytterligare utbildning. För att inte tala om att försöka skaffa ett jobb på en arbetsmarknad där väldigt många unga människor går arbetslösa. Att få en bostad kräver i vissa kommuner minst 10 år av köande, och att fixa mat, betala räkningar och själv vara ansvarig för att allt går runt kan kännas helt övermäktigt och omöjligt att klara av.

Skulle man sköta hela sitt vuxenblivande bara med hjälp av sitt förnuft tror jag att ganska många skulle bli kvar hemma, både tills de fyller 30 och 40. Ilskan och den här känslan av att föräldrarna ”är emot en” kan då vara en ganska bra spark i baken som driver en mot självständigheten och får en att våga mer.

Såhär kan man tänka sig att allt hänger ihop. Men det kan förstås vara olika från person till person. Vad som däremot är säkert är att de här jättestarka känslorna troligtvis kommer att gå över. Kanske har just du ett faktiskt skäl att vara lite förbittrad på dina föräldrar. Då kommer inte känslorna att helt försvinna, om du inte tar itu med grundorsaken bakom din ilska. Men kanske kommer du å andra sidan att komma ut ur det här om ett par-tre år, och känna på ett helt annat sätt för dina föräldrar.

Vänlig hälsning,