Vem ska jag kontakta för att prata av mig?

Jenny Klefbom svarar:

De saker som du har varit med om är i mina ögon ganska olika. Att vara utsatt för näthot är att vara ett brottsoffer. Att utsättas för brott kan ibland leda till att man mår dåligt, och det är definitivt något man kan känna behov av att prata igenom, grundligt. Men det är ju inte ett tecken på någon slags psykisk ohälsa hos dig.

Att få hetsiga infall av manisk bantning däremot, brukar tyda på att det är någonting som inte står helt rätt till med det psykiska välmåendet. Du skriver inget om varför du har bantat, så jag kan inte veta exakt hur jag ska tänka kring detta. Är det kanske så att du är överviktig, men inte vet riktigt hur man bäst går tillväga för att gå ner i vikt? Eller är din bantning snarare att betrakta som ett utslag av ätstörningsproblematik? Eller är det så att du generellt behandlar dig själv illa, och utsätter dig för olika typer av försakelser, risker eller bestraffningar även på andra sätt?

Anledningen till att jag tar upp att jag ser olika på de två problem du tar upp är att de kanske kräver lite olika typ av hjälp. Är det så att du faktiskt lider av en ätstörningsproblematik i botten, så behöver du få psykiatrisk hjälp. Det kan du få hos den vuxenpsykiatriska mottagningen.

Hjälp med att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt kan man få hos en dietist.

Behovet av att prata igenom det brott och de kränkningar du utsatts av tänker jag skulle kunna tillgodoses i en kuratorskontakt på exempelvis ungdomsmottagningen. Många vårdcentraler erbjuder också kortare samtalskontakter som mer ska handla om ”psykosocialt stöd” än renodlad psykoterapi.

I det här sammanhanget vill jag också passa på att nämna att depression inte alltid är något som känns. Det är ganska vanligt att man inte själv är medveten om att man är deprimerad, men med det vill jag förstås inte säga att det är så för dig.

Att öppna sig för en annan, ny och främmande, människa är att våga visa sig svag. Och jag tror att de allra flesta nog känner att det är lite skrämmande att ta en sådan kontakt. Lite paradoxalt kan man kanske säga att det är just att erkänna sitt behov av hjälp som är början till att bli stark igen. Man vinner inget om man inte vågar, vilket är en sanning som gäller i många olika sammanhang.

Känslorna av rädsla och svaghet kan jag alltså förstå. Däremot förstår jag inte riktigt vad det är som är töntigt med detta. Kanske är jag lite förblindad av att jag jobbar med att möta människor i kris. För mig finns det inget töntigt med det, och jag tror inte att någon som jobbar med samtalsbehandling upplever sina klienter eller deras problem är töntiga. Det är nog alltså dina känslor det främst handlar om, och de känslorna kan du också ta upp i din samtalskontakt så att du får reda på mer vad de står för.

Om det känns som ett alltför stort steg att ringa det där första samtalet så kan du be en närstående om hjälp. Kanhända kan du både få hjälp med att boka en tid och få någon som följer med dig till det första besöket.

Vänlig hälsning,