Min son får vredesutbrott!
Min son fyller snart nio år. Han är en riktigt gosig kille, med stor empati och mycket kärlek i sig. Han har alltid fått beröm för att han bryr sig om andra barn och även vuxna. Han är social och trivs med mycket folk omkring sig. De senaste månaderna har dock en förändring skett. Han blir okontrollerat arg både på oss här hemma och på kompisar i skolan.
Han skriker, hotar och använder fula ord. Han har vid flera tillfällen hamnat i slagsmål i skolan den senaste tiden. Utbrotten är ofta korta o han skäms efteråt, men framförallt i skolan skapar dessa utbrott problem. Både vi som föräldrar och lärare märker att han har svårt att lyssna o ta direktiv från både vuxna och jämnåriga. Han gillar att bestämma och styra i lekarna med kompisar. Han pratar mycket och är svår att hejda när han satt igång.
När det varit bråk i skolan berättar han det ofta hemma o erkänner vad han själv gjort fel. Han är ledsen då och skäms. Han vet när han gått över gränsen och ber om ursäkt. Han vet som sagt vad som är rätt och fel, men hur hjälper vi honom att tygla sitt humör innan problem uppstår?
Jag kan inte komma på att det hänt ngt särskilt som han nu reagerar på. Han har varit storebror i flera år nu o har ett syskon. Jag o hans pappa är gifta o har en stabil relation, men nu är vi väldigt oroliga för våran förstfödda. Vad ska vi göra?
Jenny Klefbom svarar:
Det som väcker min undran, och som jag förstår det även er, är den plötsliga förändringen som er pojke verkar ha genomgått. Visst är det vanligt att barn har perioder av olika slag. Men det du beskriver i ditt brev är nästan något av en personlighetsförändring. Samtidigt är det som att din son själv är medveten om att han har förändrats, och lider ganska så mycket av det.
Den stora frågan här är i vilken grad han är medveten om sina problem. Vet han t ex redan innan han får ett utbrott att han håller på att tappa kontrollen, men att han ändå inte kan stoppa sig. Eller kommer han på i efterhand att det han gjorde var fel, och ångrar sig då. Eller är utbrotten snarare en naturlig, men obehaglig, följd av hans ovilja att lyssna på andra, och tendenser att ta över och dominera. Det här behöver man veta mer om för att förstå hur man ska kunna hjälpa honom att bryta beteendet.
Det är också vanligt att man upplever att barn plötsligt förändras, när det i själva verket är så att det är omvärlden som har förändrats. Att vara lite egocentrisk – inte lyssna så mycket på andra och vilja bestämma – är ju faktiskt ett beteende som alla barn har i yngre år, men som brukar växa bort med ökad ålder. Beteendet blir då inte uppmärksammat förrän de andra barnen har utvecklats och kraven på social smidighet därmed har ökat. Kan det vara så i er sons fall; att han alltid har haft de här tendenserna men att de först nu börjar ställa till med problem för honom?
Svaret jag ger er består som du ser mer av frågor än av svar. Jag tycker därför att ni ska börja med att fundera över de frågor jag ställer här. Kanske har ni själva svar, eller i alla fall ledtrådar, till hur ni bättre ska förstå er pojke. Kommer ni ingen vart själva, ska ni inte dra er för att be om hjälp med en screening/utredning av vad problemen handlar om.
Vänd er i första hand till skolhälsovården, och se vad de kan erbjuda i form av t ex en bedömning av skolpsykologen.
I andra hand kan ni vända er till BUP med denna förfrågan. När man väl fått kläm på var problemen ligger, så finns det olika slags hjälp att få beroende på vad man har kommit fram till.
Vänlig hälsning,
