Mina humörsvängningar skrämmer mig
Jag är nyss fyllda arton år, och har haft problem under hela livet. Jag har humörsvängningar som skrämmer mig. Det är inte skiftet från glädje till klassiskt utbrott. Mina humörsvängningar går från lycka till tårar till tomhet, av småsaker. Jag har alltid isolerat mig och tigit när jag får dessa svängar, sedan jag gick i lågstadiet. Sedan är det dessa sömnbrister och svårigheter som aldrig försvunnit (under en vanlig kväll i högstadiet sov jag i 3-4 timmar max pernat, men drabbades egentligen inte av konsekvenser).
Jag har fått känslan av depression många gånger också pga min dåliga självkänsla och självförtroende. Min negativa grundtanke (som jag haft hela livet) vill inte försvinna och i vissa perioder tar den över helt, och jag slutar bry mig om allting; min familj, framtid, skolgång, pojkvän.
Det är inte bara mitt humör som skiftar, utan känslor för personer. I ena studen kan jag fatta tycke för en person, och i nästa stund äcklas jag av denna. Jag har heller aldrig riktigt älskat någon, inte ens min syster som står mig närmast och jag inte skulle klara mig utan. Jag känner mig likgiltig inför personer när jag kommer in i mina "dåliga" perioder, och jag känner mig lätt irriterad på vänner och slutar höra av mig. Det är bara ett fåtal som jag har kontakt med, men detta är bara när jag känner mig glad igen.
Jag ber om ursäkt för virrigheten, men det är svårt att få ner känslor skriftligt. Min fråga är, lider jag av någon diagnos?
Jenny Klefbom svarar:
Det är både omöjligt och olagligt att ställa diagnoser via internet. Omöjligt för att det krävs en ordentlig och omfattande utredning för att kunna diagnosticera. Och olagligt för att hälso- och sjukvårdslagen kräver att man som legitimerad vårdgivare har personlig kännedom om, och träffar, den man diagnosticerar.
Men jag ska försöka resonera lite kring de problem du beskriver. Du tar upp en mängd olika besvär, eller symtom, som dessutom tycks ha funnits där under väldigt lång tid, enligt dig ”hela livet”.
Först och främst tar du upp att dina känslor tycks leva lite av sitt eget liv. Du verkar kunna gå från ett känslomässigt läge till ett annat på ett sätt som du själv upplever som oförklarligt. Inte heller ser du någon koppling till vad som hänt dig, eller vilka situationer du befinner dig i. Jag tolkar det som att du varken förstår, eller tycker dig ha kontroll över, dina känslosvängningar.
Du tar också upp beteenden som nog kan vara lite problematiska, och faktiskt också kan ses som symtom. Jag tänker då på att du alltid har isolerat dig när du upplever att du inte riktigt har kontroll över dig själv. Du nämner att du har mer kontakt med andra när du är gladare, och att dina relationer påverkas starkt då du är inne i dina ”dåliga” perioder. Men jag får också intrycket att du egentligen aldrig känner riktigt starka ömhetskänslor för andra, det vill säga att dina relationer aldrig är så djupa och varma som du tänker dig att andras relationer till varandra kan vara.
Det faktum att du kan pendla mycket i hur du känner för en person talar väl också för att känslorna aldrig hinner bli riktigt starka och befästa?
Sen tar du också upp andra avvikelser, såsom att du periodvis har sovit väldigt lite. Utan att det har påverkat dig, tolkar jag det som. Kanske är det alltså så att du har ett mycket litet sömnbehov i jämförelse med andra människor?
Slutligen nämner du också en ”grundtanke” som du har haft hela livet, och som du själv kopplar till dålig självkänsla. Du skriver ingenting om vad denna tanke handlar om, och kanske är det så att det mer handlar om en diffus känsla än en uttalad tanke? Eller – börjar jag undra – är det så att du faktiskt har upplevt saker som liten som har lett till att du går in i tankar och minnen om detta med jämna mellanrum, vilket gör att du sjunker ner i svarta känslor?
Det du tar upp är alltså en blandning av flera olika saker: Oförklarliga känslomässiga reaktioner, rent kroppsliga avvikelser som kan ha en koppling till hjärnans funktioner, vissa beteendemönster som skulle kunna vara tecken på ett sätt att vara hos dig, eller ett mindre konstruktivt sätt att hantera dina känslor och även eventuellt negativa livserfarenheter. Och inget av detta är någonting tillfälligt som dykt upp nu, utan du har dragits med detta under mycket lång tid. Jag rekommenderar dig därför starkt att söka upp den psykiatriska öppenvården och be att få dina problem utredda ordentligt –så att du sedan också kan få rätt behandling för dem.
Vänlig hälsning,