Min sambo ger mig skuldkänslor när jag har egentid
Vi har varit tillsammans i 7 år och har två små barn. Innan barnen unnade jag min sambo mer av allt och han gjorde samma för mig. Numera känns det som om jag hamnar i skuld om jag gör något annat än att serva min familj. En kväll med en kompis på restaurang eller en afterwork med jobbet känns nästan som att fråga om för mycket.
De få gångerna jag faktiskt gör något på egen hand, som att åka till gymmet, eller bara ta en långpromenad får jag vibbar av min sambo både innan och efter. Innan jag åker iväg blir han irriterad, ifrågasätter olika saker jag gjort eller ska göra, m.m. Jag får känslan av att han vill att jag inte ska njuta av min egentid utan snarare ge mig skuldkänslor för att jag lämnar hemmet en stund.
Jag har alltid uppmuntrat honom att hålla liv i sina hobbys med fiske och löpning m.m. men jag känner själv att jag är på väg åt samma håll som honom. Jag börjar bli missunnsam och bitter och det hatar jag! Min syn på förhållanden är att man ska få utrymme att göra det man vill även om det blir i förminskad utsträckning i småbarnsåren.
Min stora passion i livet är och har varit i 30 år, hästar och ridsport. Jag har känt att jag inte kan åka till stallet bara för jag inte orkar vara i tacksamhetsskuld när jag kommer hem. Vi har hamnat i en ond cirkel och vi förstår inte varandra längre. Jag vill dela mitt liv med min sambo men jag vill ha ett lyckligt och tillfredsställande liv. Inte ett liv som känns som ett fängelse...
Staffan Carazo svarar:
Det är nog många som läser din fråga som kan känna igen den utveckling du beskriver. Det är en sann utmaning att bilda familj...
Du skriver att det känns som du hamnar i ”skuld” och det är just vad du gör. En definition på skuld är att ”vara skyldig någon något man inte har”. Du är tvungen att leva på ”lånad” tid och energi. Du lever med ett ständigt underskott av egen tid och energi. Inte undra på att du känner skuld.
Det är nämligen så att din man också lever på ”lånad” tid och energi. Och vem lånar ni av? Ni ”lånar” förstås av varandra. Men ingen av er har egentligen något överskott att låna ut av. Så ni ”fordrar” hela tiden varandra på skulder, för att kunna betala era egna. Kort sagt: ni lever bägge två på lånad tid och energi. Som ni i sin tur måste låna ut till varandra. Ni balanserar på en knivsägg.
Det kanske inte känns som någon tröst. Men nu till ”botemedlet”. Det är väldigt stressande att leva i brist och skuld. Men det är (som du själv skriver) en begränsad tid ”småbarnsåren”. Botemedlet heter ”medvetande” och ”kommunikation”.
Det finns en risk när man lever i stress (under påfrestning) att man börja betrakta sin partner som en fiende (en ”skattmas” och ”indrivare”). Någon som får en att må dåligt. Man börjar lätt att agera irrationellt. Det är inte osannolikt att man verkligen utvecklas till en ”indrivare”, och blir till den andras ”dåliga samvete”. Då hamnar man lätt på galen väg. En sådan negativ spiral leder inte dit man vill.
Om man istället kan se, förstå och känna igen dessa mönster så kan man kommunicera om det som händer. Och hjälpas åt att orka. Då har du en partner och inte en skattmas. Det är en väg till utveckling. Men som alla vägar som leder någonstans finns det förstås ett antal utmaningar att ta sig igenom. Jag tror du förstår vad jag försöker säga.
Det är mitt förslag att ni bägge två läser det svar jag skrivit till er. Och att ni kommer överens om att hitta en bra psykolog att vända er till om det krisar för mycket. Det är bättre att ta upp era problem på ett konstruktivt sätt medan de fortfarande går att hantera. Det största problemet i parterapier är när man sökt hjälpen för sent. När skadorna är för stora i förhållande till förmågan att reparera.
Ni kan säker få ett bra familjeliv.
Med vänliga hälsningar,
