4/16/2010

Har min 8-åring kommit i förpuberteten?

Har en tjej på 8-år som troligtvis har kommit in i förpuberteten. Läste om er beskrivning på en 11-12 åring och det stämmer in på min dotter. Hon har humörsvängningar och är mer likt en tonåring än en 8-åring. Hon har ändrat på sitt utseende och beteende så mycket att folk knappt känner igen henne längre. Hon har börjat utveckla bröst och det tycker hon är jobbigt.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera henne då hon inte kan prata med mig. Vi har alltid haft fin kontakt men sedan ett par veckor så kan vi inte umgås längre. Har svårt att göra saker med henne då hon får utbrott och bara skriker. Hon vill bestämma allt och det måste bli som hon vill. Har ni något tips hur jag ska kunna prata med henne igen för det känns som om jag håller på att "förlora" henne.


Jenny Klefbom svarar:

Puberteten kommer allt tidigare hos våra barn. Men jag tycker ändå att 8 år låter väl tidigt, även om det ju uppenbarligen finns påtagliga, kroppsliga, tecken hos din dotter på att hon faktiskt håller på att komma i puberteten. Därför vill jag rekommendera dig att söka läkare angående hennes utveckling. Detta med tanke på att det är väldigt jobbigt för ett barn att ligga så långt före sina klasskamrater i utvecklingen, vilket hon ju också själv säger att det är.

Att hon har förändrats plötsligt, för två veckor sedan, behöver däremot inte alls bara bero på hennes kroppsliga och hormonella utveckling. Två veckor är ingen lång tid, och det kan vara en tillfällig humörsvacka som ligger bakom hennes beteende. Om jag var du, skulle jag försöka ta reda på om det har hänt något i hennes liv. Om hon har uppfattat att du har gjort eller sagt något negativt till henne? Om någon har varit dum mot henne i skolan? Eller om hon upplevt någonting annat i sitt liv som besvärligt, obehagligt eller stressande?

Passa på när ni har en lugn stund, för det brukar inte gå så bra att ha allvarliga samtal när det redan råder känslostormar. Tycker du att det är jättesvårt att nå henne, kan du be om hjälp från någon annan närstående, som du tror att flickan har förtroende för.

Fungerar ingenting, tycker jag att du ska tala med skolan. Där finns kurator och psykolog som kan hjälpa dig med att försöka få reda på vad det är som trycker din flicka.

En annan sak som jag tycker att du ska försöka tänka på medan du undersöker vad som ligger bakom din dotters plötsliga beteendeförändring, är att inte ta ut oro eller sorg i förskott. Bara att du går och tänker på att du håller på att förlora sitt barn, eller att du sakta men säkert börjar undvika att försöka nå henne för att du är så orolig för att hon ska få ett utbrott, kan verkligen rasera allt fint ni har tillsammans. Så se problemen som tillfälliga, så länge som du inte har fått belägg för motsatsen.

Med vänlig hälsning,