5/11/2010

Jag håller på att förlora den jag älskar för mina raseriutbrott!

Jag är 28 år kvinna som har en underbar pojkvän som jag verkligen älskar. Vi har bott tillsamman nu i tre år, relationen är bra förutom att jag får till och från raseriutbrott. Grunden till utbrotten vet jag faktisk inte jag har försökt att hitta anledning till dem, men det svårt att analysera sig själv i en relation. När jag får dessa utbrott så säger jag jättedumma saker om honom kastar saker på golvet och beter mig som ett barn och ibland dricker jag även alkohol för att dämpa ångesten.

Dagen efter så ångrar jag järnet, och gör allt för att han ska förlåta mig. Detta tär på vår relation och min pojkvän börja bli riktigt trött på mina utbrott som jag har 1-2 gånger om månaden oftast innan min mens. Utbrotten får mig att känna mig som sämre människa och självkänslan krymper, eftersom jag verkligen inte känner igen mig själv i dessa utbrott.

Det är som om att min personlighet förändras när jag får utbrotten. Min pojkvän är också den första som jag bor tillsammans med, innan detta har jag bott själv sedan 20 års ålder. När jag bodde själv hade jag inte några utbrott, inte heller med mina tidigare pojkvänner bara vanliga små bråk om inte ens det.

Jag är i grund och botten en konflikträdd människa. Bråkar nästan aldrig med mina kompisar eller kollegor på jobbet, eftersom bråk för mig får mig att må psykiskt och fysiskt dåligt. Men varför blir jag så arg med pojkvän?


Anna Karlstedt svarar:

Jag förstår det smärtsamma med dina utbrott och det är bra att du tar ansvar för att försöka att komma tillrätta med dem.

Du skriver inte så mycket om vilka situationer som föregår raseriutbrotten och det är svårt att uttala sig om eventuella orsaker till dem. Men en mer allmänpsykologisk tanke väcks när du beskriver att det är just din nuvarande pojkvän som får ta ditt raseri. Den person som du känner så stark kärlek till, som du har en i övrigt välfungerande relation med och som du tycks vilja dela ditt liv med.

I en allvarlig, mogen kärleksrelation finns inte sällan parallellt med glädjen, lyckan och tryggheten en sårbarhet som bottnar i risken att bli sviken. Det är inte alltid lätt att hantera den sårbarheten och den rädsla som den kan väcka på ett adekvat sätt. Kanske kan det finnas inslag av detta i dina raseriutbrott?

Jag tror att du har goda möjligheter att komma tillrätta med det här. Särskilt då du beskriver att relationen i övrigt är bra. Ett generellt råd som det alltid finns anledning att återkomma till vid relationsproblem är att man ska sätta sig ner och prata om det som är problematiskt när man inte är arg eller frustrerad utan i stället har det bra och tycker om varandra. Allt för ofta försöker par lösa problem när man redan grälar – det är oftast bortkastat.

Sätt dig ner med din pojkvän när du varken är arg eller överväldigad av skuldkänslor. Berätta om hur du upplever utbrotten och skuldkänslorna efteråt, vilka tankar är det som snurrar i ditt huvud då? Fråga om hans upplevelser av din ilska och också dina sätt att söka förlåtelse. Diskutera vad han kan göra för att hjälpa dig och vad du ska göra för att han ska må bättre när det händer.

Skriv ner vad ni kommer fram till och bestäm hur ni ska följa upp det. Ett lugnt och vänligt samtal om ett gemensamt problem kan göra stor skillnad. Utbrotten försvinner sannolikt inte helt för att ni pratar med varandra om dem ett par gånger. Men kanske blir det lättare att hantera dem och komma vidare efteråt, och sannolikt kan de efterhand bli färre.

Upplever ni att ni inte kommer tillräckligt långt på egen hand föreslår jag att ni tar kontakt med familjerådgivningen i er kommun eller med en privatpraktiserande psykolog för några guidande samtal. Men som sagt börja med ett öppenhjärtigt samtal med din pojkvän i en stund som ni mår bra.

Vänlig hälsning,