Jag förlorade allt när jag flyttade till Sverige
Hej, jag är en tjej på 17 år som bor här tillsammans med min mamma och hennes man. Hon gifte sig med honom för 2 år sen och så flyttade vi till sverige för att min mamma ville bo med honom. Min biologiska pappa lämnade oss när jag var 4 år så honom minns jag inte så bra..
Under de 2 senaste åren har jag haft det jättejobbigt, jag menar situationen hemma var ju ganska bra men ändå kände jag som om något saknades och tänkte kanske att efter en tid kommer allt gå tillbaka till det normala, men det hände aldrig.
Jag brukade vara den lyckligaste tjejen man kunde tänka sig, alla pratade om hur positiv jag var, var jätteduktig i skolan och brydde mig inte om vad andra människor tyckte för att jag visste vad jag ville gå för.
Efter att vi flyttade hit förlorade jag allting, min mormor som jag hade växit upp hos, min syster som fortfarande är i mitt hemland och mina kompisar där, jag blev ensam, är fortfarande, även om det finns några viktiga personer runt omkring mig. Men ändå känner jag mig ensam. Under de senaste åren har jag gått upp ungefär 15 kilo och det oroar mig mest.
Även om jag vet att jag är på väg att bli överviktig, eller redan är det, kan jag inte sluta tröstäta. Äter hela tiden, kan helt enkelt säga att mat är det enda jag tänker på hela tiden. Spenderar det mesta av min tid hemma vid datorn och kollar på film.
Jämfört med mina kompisar har jag aldrig haft ett förhållande, är mest rädd för det och jag vet inte varför. Tänker på min försvunna pappa hela tiden!
Jenny Klefbom svarar:
Du beskriver att du har gått från att vara en lycklig, högpresterande tjej med stark självkänsla, till att leva ett liv i ensamhet, där maten har kommit att ersätta allt annat som tidigare utgjorde glädjeämnen för dig. Du tar din tillflykt till ätande, när det inte är så mycket annat i livet som är roligt, men eftersom maten får dig att gå upp i vikt så ger ju även den dig ångest och negativa känslor i slutänden.
Du skriver också att situationen med mamma och hennes nya man är ”ganska bra”, och jag får intrycket att du tycker att det borde räcka för att du också ska må bra. Ja, jag får nästan känslan av att du klandrar dig själv för att du inte mår bättre än du gör i din nya familj och ditt nya land. Men då tror jag att du förminskar betydelsen av allt du har förlorat. För vad jag läser i ditt brev är att nästan allt som var viktigt för dig i ditt liv, och då tänker jag i synnerhet på de nära relationer du hade, har tagits ifrån dig.
Du skriver att du har vuxit upp hos din mormor. Jag vet inte om du med det menar att din mamma inte alltid har funnits där under din uppväxt, eller om det var så att du och din syster bodde tillsammans med både mormor och mamma.
Nu fungerar ju inte barn så att de självklart står sin biologiska förälder närmast. Den som barnet utvecklar en ”barn-föräldrarelation” till är i stället den som barnet tillbringar mest tid med, och som har hand om barnet mest. Kanske var det i ditt fall din mormor? Vad som i så fall har hänt, i och med din flytt, är att du har tvingats flytta ifrån den person som du hade de allra starkaste banden till: den som kanske egentligen hade rollen som förälder för dig. Dessutom har du förlorat din syster, som jag antar också var en mycket nära person för dig. Och sist men inte minst har du slitits bort från hela ditt nätverk och allt som du har känt till och vetat hur du ska förhålla dig till.
Att en sådan sak sker när man är 15 år, och mitt i den känsliga fas då man ska börja skapa sig en vuxen identitet, är mycket olyckligt.
När jag läser det du har skrivit så förundras jag över vilken fantastisk svenska du har – efter bara två år i Sverige. Jag misstänker alltså att du har tagit till dig väldigt mycket kunskaper sedan du flyttade hit. Men hur är det med allt annat? Att umgås med kompisar när man är i tonåren kräver att man kan och förstår de sociala koder som gäller på just den platsen man är. Att träffa någon att vara ihop med är samma sak – hur ska du veta hur du ska tolka de signaler du får, de är ju väldigt olika i olika kulturer?
Jag tycker alltså inte alls att det är konstigt att du känner dig rädd för de kontakter som är väldigt mycket svårare då man befinner sig i ett nytt land. Inte heller tycker jag att det är konstigt att du tänker mycket på din pappa. Dels kan jag förstå om du tänker att det är hans försvinnande som ytterst är orsaken till att du befinner dig där du är nu. Och dels är det lätt hänt att man försjunker i drömmar och fantasier om en annan tillvaro då man faktiskt inte har det bra.
Så hur ska du lösa ditt problem? Först och främst tycker jag att du ska överväga möjligheten att flytta hem till din mormor och syster igen – om du känner att du skulle vilja det. Ibland kan det göra stor skillnad bara att känna att den möjligheten finns, även om det inte är så det sedan blir.
Det är stor skillnad mellan att bo här i Sverige på grund av olika omständigheter som du inte rår över, eller att bo här för att du har bestämt dig för att göra det ett tag till. Det kan också vara en tanke att vila i: Att ingenting är för evigt och att man kan ändra sina planer (du är ju faktiskt snart vuxen och bestämmer då själv).
Oavsett var du ska bo, tror jag också att det skulle vara bra för dig att ha mycket kontakt med både mormor och syster, och kompisar. Nu för tiden finns till exempel Skype, och det är därigenom ingen omöjlighet att ha ganska täta kontakter med dina närmaste utan att det kostar så mycket.
Sen tror jag också att det skulle vara värdefullt för dig att hitta åtminstone något sammanhang i Sverige där du kan börja återfå ditt självförtroende och kanske på köpet knyta lite nya kontakter. Du skriver inte om du har några speciella intressen och talanger, men ofta är det lättare att finna sig själv i lugnare sammanhang än vad skolan är. Jag tänker på sådant som en kör, i en förening av något slag, ett forum på nätet, eller kanske hos någon med rötter i samma land som du.
Vänlig hälsning,
