Hur ska jag få min bror till en psykolog?
Hej, jag är snart 18 och min bror är 21. Vi är båda maskrosbarn då vår pappa inte funnits i vår uppväxt. Min bror älskar att jobba och är en driftig person. Saknaden efter vår pappa finns hos oss båda, men min bror har tagit det så hårt och saknar även en bra förebild tror jag.
När han förlorade jobbet så har han sök nya jobb men alla säger nej, alltså är han arbetslös och hans självkänsla är låg och han har skapat en ångest hos sig. Med ångesten kommer ilska för minsta lilla och han kan bli arg på allt och inget. Han har också låg självkänsla och hatar sig själv och sitt utseende och att han känner att han inte duger, och har fastnat på något sätt. Samt att han ibland vill ta livet av sig för att han tror att han inte duger. Jag och min bror står varandra nära, men alldeles för långt bort när det är känslomässiga saker. Jag är maktlös och kan inte hjälpa honom själv och behöver få honom till en psykolog för att få honom tillbaka till den glada goa brodern igen. Jag gör allt för att han ska må bra och jag är villig att betala alla psykologsamtal (antar att sådant kostar.) Det jobbiga är att han inte tror att det hjälper.
Vad/hur gör jag för att få honom att inse att han behöver gå till psykolog?
Tack på förhand! Från en orolig lillasyster!
Jenny Klefbom svarar:
Din bror tillhör en ganska stor grupp unga människor som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Men så ser inte han det – han tolkar i stället allt negativt som händer honom som att det beror på brister hos honom personligen. Det är ett typiskt sätt att resonera just när man har låg självkänsla, och kanske även depressiva tendenser. När du sedan dessutom skriver att han ibland vill ta livet av sig på grund av att han klandrar sig själv så mycket så tolkar jag det som att han faktiskt mår ordenligt dåligt.
Vad jag däremot inte blir klok över är hur du och din bror har vuxit upp. Du är själv bara 17 år, men du nämner inte om du har din mamma som hjälper dig, eller om du redan står helt ensam i livet?
När du talar om maskrosbarn så tolkar jag det som någonting mer än att bara ha vuxit upp utan sin pappa. Det finns nämligen ingenting som säger att man inte skulle kunna ha en stabil och trygg uppväxt även om man bara har en förälder tillgänglig. Men det faktum att du, vid så unga år, tar så stort ansvar för din bror att du till och med är beredd (och har möjlighet till) att betala för hans behandling ger i alla fall mig intrycket att ni båda kanske har tvingats att tidigt ta mycket ansvar. Kanske alltför mycket?
Jag tänker så här: Finns din mamma, eller någon annan vuxen som ni vuxit upp med, i närheten så prata med denna. Du är ju egentligen alldeles för ung för att ensam bära detta tunga ansvar. Har du ingen vuxen att ta hjälp av, så kanske en början kan vara att tala klarspråk med din bror.
I stället för att påpeka att han verkar må dåligt och behöver hjälp, skulle jag rekommendera dig att ta upp saken utifrån ditt eget perspektiv. Säg till honom att det gör dig ont att höra honom tala om att ta sitt liv; att det gör dig mycket, mycket orolig. Att du inte alls kan se att allt han klandrar sig själv för är hans fel. Och att du bryr dig så mycket om honom att du skulle vara beredd att gå långt för att han skulle må bra igen.
Fråga honom om det finns något han skulle vilja ha hjälp av dig med, men var också tydlig med att du inte riktigt kan släppa tankarna på att hjälpa honom eftersom hans mående får även dig att må dåligt.
Om han kan tänka sig att ta emot hjälp, så brukar det ofta vara mindre skrämmande med ett besök hos doktorn än att inleda en lång psykoterapi. Erbjud dig att hjälpa honom att boka en tid på vårdcentralen, och erbjud dig också att följa med honom dit. Allmänläkaren kan sedan remittera din bror vidare till psykoterapi (som förhoppningsvis inte ska kosta mer än högkostnadsskyddet som gäller inom vården), och han eller hon kan också skriva ut antidepressiv medicin.
Slutligen – om din bror vägrar att ta emot din erbjudna hjälp så är det inte så mycket du kan göra utom att förstås på nytt ta upp frågan varje gång du märker att han mår dåligt. Men då kan det också vara viktigt att du själv får någon att prata med, så att ansvaret för din bror inte börjar påverka även ditt mående. Det kan du exempelvis få på ungdomsmottagningen.
Med vänlig hälsning,
