Behövs en utredning av vår son?
Vår son som nu går i femman har under hela sin skolgång haft svårigheter med koncentration, att komma igång med uppgifter, han sitter i skolbänken utan att göra något under stora delar av dagen, det samma gäller hemma när han ska göra läxa. Han kan dessutom inte sitta själv med läxorna utan ska helst ha en vuxen bredvid sig för att det ska "hända" något.
I trean gjordes en utredning som visade på att han låg över medel kunskapsmässigt men att han hade svårt att "ta in" genom syn och hörsel. Vi fick då höra att det mognar med tiden. Hans nuvarande fröken har satt upp ett åtgärdsprogram då hon upplever att något måste göras för att han ska "ändra" på sig. För ett tag sedan uppdagades det att vår son stulit på ett sätt som förbryllar, dyra saker och för sina kompisar, även i affärer.
Trots att påföljderna blev jobbiga för honom så tänkte han idag på skolan stjäla ur en lärares plånbok men ertappades. Vi är alldeles förtvivlade och vår son med. Det blir så mycket känslor, man ömmar, man är arg, ledsen och orolig. Vi ska träffa en kurator imorgon. Kan det här beteendet "ingå" i olika former av störningar, att han inte förstår allvaret i det han gör?
Tycker du att jag tar i om jag begär en utredning? Får man bättre hjälp om man har sina svårigheter på "papper"? Känns viktigt eftersom han börjar högstadiet efter sommarn.
Mvh, jag skulle lyssnat till min känsla!
Jenny Klefbom svarar:
Det främsta skälet att göra en utredning, är att man upplever någonting som problematiskt, men inte förstår vare sig vad det problematiska bottnar i, eller vad man behöver göra för att komma tillrätta med problemen. Och precis den situationen verkar ju ni befinna er i med er son. Jag tycker alltså inte alls att det är att ta i att begära en utredning.
Jag antar att du i första hand med utredning avser en neuropsykiatrisk utredning. Och det kan vara en bra början. Du skriver inte vad den två år gamla utredningen bestod i, men den verkar mer ha syftat till att beskriva styrkor och svagheter hos er son, än att resultera i en diagnostisk bedömning. Däremot verkar slutsatserna av den utredningen; att allt skulle mogna med tiden, ha kommit på skam.
Du skriver i slutet av ditt brev att du skulle ha lyssnat på din känsla. Vad menar du med det? Var det så att ni föräldrar avbröt den förra utredningen för att ni inte ville gå vidare då?
I så fall är det ju bara att återuppta det ni då la på hyllan. Jag tycker dock inte att ni ska nöja er med en neuropsykiatrisk utredning. De beteenden du beskriver hos er son kan visserligen ha att en koppling till symtom som man förknippar med de neuropsykiatriska störningarna, som impulsivitet, eller brister i den sociala förmågan. Men visar de sig inte ha det, så behöver ni ändå få en förklaring till varför det är som det är, med stölderna exempelvis.
Du undrar också om man får bättre hjälp om man har sina svårigheter ”på papper”. Inom vården så är det så att man inte kan få vård om man inte har någon diagnos. Och det gäller alla åkommor, alltifrån halsfluss till diabetes eller ADHD. Diagnoserna är helt enkelt vårdens sätt att kommunicera kring problem och deras bot.
Om du däremot menar hjälp från skolans sida, så ska det inte spela någon roll om man har en diagnos eller inte. Där ska hjälp och stöd ges till alla utifrån behov, oavsett diagnoser. Men i praktiken är det ju så att utan en utredning kan det vara väldigt svårt att veta vad en elev behöver för stöd. Då får man pröva sig fram, och kanske gå på ganska många nitar innan man hittar rätt. Det här brukar vara väldigt destruktivt för barnet, som upplever alla misslyckade stödinsatser snarare som bevis på sin egen oduglighet.
Jag rekommenderar er därför varmt att så snart som möjligt få en utredning gjord. Så att ni får veta vad ni behöver göra för att hjälpa er son på bästa sätt.
Här kan du läsa mer om psykologutredningar och neuropsykiatriska diagnoser.
Vänlig hälsning,