5/20/2013

Ensam mamma - vad gör jag?

Tycks vara en vanlig ensamstående/ varannan vecka mamma på 33 år, men jag är såååååå fruktansvärt ensam. Har aldrig någon att göra saker med eller någon att planera saker med. Ingen att fika med eller att shoppa med. När jag vill göra saker får jag göra det ensam eller med mina barn (12 & 14).

Har alltid haft många kompisar i olika bekantskapskretsar, men jag vet inte vad som hänt för nu är det aldrig någon som varken ringer eller sms:ar ett "hej, hur är det". Aldrig spontanbesök eller inbjudningar.

Visst, man ändras, har familj och olika jobbtider osv. Så bara för att jag jobbar mest kvällar och helger, så kan man inte höra av sig till mig? Har själv försökt "ta tag" i att det ska bli någon ändring, men det har inte funkat. Alltid någon som inte kan eller lämnar återbud eller någon annan dum bortförklaring.

Jag är ingen dålig kompis, utan ställer upp o lyssnar på mina vänner. Detta är inne på andra året nu och jag är så ledsen att det gör ont inombords (är inte direkt deprimerad utan glad).

Har funderat på att flytta till annan ort, men jag har min familj här och barnen är inte så positiva för en flytt. Vad gör man? Mår dåligt över sin ensamhet eller att barna ska få ha kvar sina vänner och sin trygghet? Vill ha en ny vardag men hur?

Varit singel i 10 år. Kan inte träffa någon när jag alltid är hemma. Inga intressen på grund av arbetstiderna finns det inte tid över till sånt som är kul.

Nätsidor/nätkontakt och Facebook är inte en del av mitt liv.


Liria Ortiz svarar:

Din fråga är det nog många som igenkänner sig i. Livet har ju olika faser. Som ensamstående småbarnsförälder är man ganska fokuserad på föräldrarollen, och den kräver ju oftast nästan all ens vakna tid både före och efter arbetet. Nu är dina barn på väg in i tonåren och förstås något mer självständiga. Och nu finns det kanske mer plats för ditt eget vuxenliv, och längtan efter det.

Vi människor är ju sociala varelser, och även om rollen som förälder innebär en närhet och gemenskap med barnen, så finns också ett behov av vuxenkontakt. Men ibland får vi tyvärr upptäcka att de hektiska åren med barnen har inneburit att tidigare vänner och bekanta har slutat att räkna med oss. Vänskap är ju något som kräver tid för att upprätthållas, och det är ju det som man sällan har haft under ibland flera år som småbarnsförälder.

Kanske är det, eller något annat som förklarar att det är så vårt att få kontakt med dina vänner igen, trots dina ständiga försök. Och det är ju så att de flesta av oss har svårigheter med våra livspussel. I ekvationen att få ihop arbete, bostaden, familjen och vännerna så tenderar vi att prioritera våra vänner sist. Kanske det är det enkla skälet till att gamla kompisar inte hör av sig. De, liksom du är, i en fas i livet nu. Jag tror inte heller att du ska underskatta den nackdel som det innebär att du arbetar på kvällar och helger. Det är ju oftast då som de flesta har tid att träffas.

Du funderar på att flytta och visst kan det öppna upp nya möjligheter. Men låt mig ge dig ett annat perspektiv att fundera på. Att flytta när man har problem kan ibland vara det som brukar kallas för geografisk flykt. Med det menas att det har ett inslag av närmast magiskt tänkande. Att bara jag byter ort (eller arbete) så ska livet ordna sig. Oftast blir det inte så. Att förändra sitt liv handlar snarare om att hitta tydliga mål, sätt att nå dem, och ett ihärdigt arbete för att nå dit. Och det kan nästan alltid göras redan där man bor.

Mitt råd till dig är att systematiskt och målmedvetet arbeta för att skaffa dig ett vuxet umgänge. Och att du faktiskt ser det som ett projekt som får pågå ett tag, och kräva en hel del tid och planering av dig. Mycket handlar om att du ser möjligheterna snarare än svårigheterna. Som att du nu är fri att välja en ny umgängeskrets. Det handlar inte om att tänka positivt. Utan att försöka vända på situationen och leta efter de dörrar som kan öppna sig när några andra kanske är stängda. Att ta på dig ”möjligheternas glasögon” och lägga undan ”omöjligheternas glasögon”.

Gör så här. Skriv ner alla idéer som du får hur du kan få nya vänner eller hitta sätt att få tillbaka de gamla. Censurera dig inte. I det här läget ska du låta hjärnan storma på med idéer. Stora och små. Kloka och galna. Först i nästa steg väljer du några av dem, säg tre, som du finner särskilt användbara och vill prova. Gör det, prova dem och se hur det går! Var ihärdig. Ge inte upp för tidigt. Våga vara okonventionell om du tror att det hjälper dig att lyckas! Varför inte använda de veckor när du är ensam och utan barnen för detta experiment?

Här är några tips om idéer till sätt att stöta på människor som erbjuder ett vuxenumgänge och som kan bli vänner på sikt (men det är du förstås om är expert på dig själv, och vet bäst vad som passar dig och fungerar i din situation): • Bli klassförälder • Gå i en studiecirkel på dagtid • Bli volontär i en stödorganisation • Hitta andra ensamstående föräldrar i kvarteret där du bor eller i barnens skola (som kanske har samma dilemma som du, att hitta tillbaka till ett vuxenumgänge efter alla åren som ensamstående småbarnsförälder)

Fundera också på om det har hänt något i relationen till några gamla vänner som du kanske inte är så uppmärksam på men som bidrar till att de håller distans till dig. Du skriver att en del inte hör av sig. Finns det något som du behöver förstå eller gottgöra för att det ska vara möjligt att börja om? Och sen är ju också frågan, som du måste ta ställning till, om du vill medverka i detta.

Varma hälsningar!