5/27/2013

Varför har jag dåligt samvete?

Min fråga handlar om känslan av dåligt samvete och den självuppfattning som ligger till grund för den. Jag vet att min berättelse är vanlig. Jag är på ett yttre plan framgångsrik i mitt yrke, där jag har relationellt- och organisationsansvar för många människor. Jag tror att jag uppfattas som kompetent, och kan också tycka att jag själv är det (ibland till den grad att jag inte låter andra få utrymme).

Jag har i mer än 20 år levt med en man som har en ångestdiagnos och vi har två barn tillsammans som börjar bli vuxna. Förhållandet har alltid handlat om omsorg från min sida och jag vill ut ur det.

Mitt dåliga samvete handlar om allt från mina brister som förälder, att hemmet inte är rent nog, saker jag sagt, gjort, glömt i mina yrkesmässiga relationer. Känslan är mer eller mindre stark, men har funnits med hela livet. Jag är trött på att känna så här.


Liria Ortiz svarar:

Du berättar att du alltid haft problem med din självuppfattning och du oroar dig ofta för att inte ha presterat tillräckligt bra. Trots att du bevisligen är en mycket duktig person. Din karriär är ett kvitto på det. Men det räcker inte för dig.

Det här är ett dilemma som du delar med många. Att ha prestationsångest. Något som paradoxalt nog oftast finns hos personer som är högpresterande och uppskattade för sin duglighet och flit.

Kärnan i presationsångesten är en rädsla för att kritiseras, eller avslöjas. Man vet att känslan är överdriven men den infinner sig ändå. Förnuft och känsla följer inte varandra. Det är inte ovanligt att ångest av detta slag är tidigt inlärd och att man redan som barn utvecklade detta sätt att uppleva och bete sig.

Delvis kan det vara ett drag i personligheten som man delar med någon av föräldrarna eller båda som ett gemensamt biologiskt särdrag. Våra personligheter är mer genetiskt programmerade än vi vill tro. Men det handlar förstås också om miljö. Det vill säga vad vi lärde oss under vår uppväxt och vad som hände oss.

Att växa upp med mycket kritik och alltför höga krav kan ibland leda till att vi lägger ribban så högt att vi ofrånkomligen upplever att vi ständigt misslyckas! Och inte kan se vad vi gör som faktiskt är bra, eller duger. Ibland finns det en historia av att ha blivit tidigt känslomässigt övergiven. Att vara självkritisk är på många sätt förstås bra. Det är en egenskap utvecklar oss. Men det är ju inte fråga om det här. Jag vet inte om du håller med mig men du verkar snarare besväras av perfektionism. Som tränger sig på i tid och otid.

Detta är en skiss till en möjlig bakgrund till ditt problem med din ”självuppfattning” och ständiga dåliga samvete. Jag råder dig att gå i psykoterapi för att förstå dig själv mer och bli uppmärksammare på varför du beter dig som du gör. Och för att bli mer frimodig och självhävdande, som jag tror mig förstå är ditt mål. Inte minst kanske i ditt äktenskap!

När vi börjar se mönster, och hur vi upprepar beteenden, blir vi friare att göra våra egna val. Vi inser att det ibland är andras förväntningar och normer som styr oss, snarare än våra egna. Och att våra rädslor är känslominnen som dyker upp i olika situationer, och styr oss trots att vårt läge idag rymmer helt andra förutsättningar.

Men även om du på sikt kan få mer distans till dina känslor av otillräcklighet kan de kanske till del finnas kvar, och tränga sig på då och då. En ytterligare väg att gå är att du lär dig acceptans för dina känslor av otillräcklighet. Låt mig beskriva hur jag menar med en metafor!

Tänk dig att du försöker trycka ner en boll under vattnet. Och bollen representerar förstås dina skuldkänslor och tankar om att inte prestera tillräckligt. Försök hålla bollen under vattenytan i säg 10 minuter! Märker du hur mycket kraft det tar! Och vad som händer med dig? Du kämpar för allt du är värd med detta och något annat kan du inte ägna dig åt. Vad skulle hända om du istället tar upp bollen och bär den under armen? Du kan röra dig friare. Du har slutat kämpa med bollen! Och du kan fokusera på annat!

Samma sätt att tänka och göra kan du använda i förhållande till dina skuldkänslor. Att försöka kämpa mot dem och få dem att försvinna kan fungera i några minuter men det är en förlorad kamp. Varför? För att de återkommer! Välj istället att bära dem under armen. Acceptera dem. Låt de få finnas. Låt dem inte få all din uppmärksamhet. Då börjar de styra över dig. Ju mer vi kämpar för att få bort besvärliga tankar och känslor, trots att de inte går att få bort, desto mer tränger de sig på. Och kräver vår uppmärksamhet och styr över oss.

Fråga dig också om det du känner och tänker har att göra med det förflutna eller med det som händer i nuet. Om de återspeglar gamla händelser kan du acceptera att det är som det är. Du har det här känslomässiga bagaget, men det behöver inte kräva din uppmärksamhet nu.

Om det handlar om känslor av misslyckande utifrån om något faktiskt som har hänt här och nu, så granska sakligt vad som hänt! Ta reda på mer. Fråga dig om du kan reparera eller gottgöra på något sätt. Eller om du helt enkelt ska acceptera att det som hänt har hänt. Men att det faktiskt går att leva med. Exponera dig för tanken att tillräckligt bra får duga. Och att det är en del av livet att misslyckas ibland. Tillåt dig detta, och gör den befriande erfarenheten att katastrofen som du oroar dig för faktiskt inte inträffar.

Varma hälsningar,