8/16/2013

Känner mig färdig med livet efter att ha skött svårt sjuk

Har i många, många år skött mycket sjuk anhörig. Nu behöver jag inte det längre. Känns skönt men jobbigt att ha lämnat över - jag är liksom färdig, har gjort mitt och behövs inte längre. Tyvärr känner jag mig också färdig med livet. Trots ett underbart äktenskap, fantastiska barn och små underbara barnbarn, är jag så trött, så trött. Och så nöjd. Det är liksom nog nu.

Känner mig inte deprimerad, umgås med vänner, gör saker, skrattar från hjärtat, men ändå... Jag har gjort mitt. Finns nu bara för att jag vet att de mina skulle bli förtvivlade om jag... De är underbara, de älskar mig och kommer ofta hem, vill att jag ska komma till dem och jag känner mig så otacksam för att jag bara vill vila... Vad ska jag göra? Snälla, hjälp mig...


Liria Ortiz svarar:

Låt mig först få uttrycka min respekt för det stora engagemang som du har haft i en svårt sjuk anhörig under flera år. Du har säkert betytt oerhört mycket för den personen, och verkligen gjort en skillnad i den personens liv!

Det innebär en stor press att vårda en anhörig som är svårt sjuk. Inte bara det rent praktiska utan även att möta utsattheten och lidandet. Du skriver inget om detta, men jag anar att dina egna behov ofta fått stå tillbaka, och att du fått satsa mycket av din tid och energi på din anhörig.

Jag får en bild av att du inte är bara trött utan på gränsen till utmattad. Att din trötthet nu har kommit i kapp dig. Du vet hur det är. När vi är mitt inne i något som bara kräver att vi orkar det så gör vi det ofta. Men vi sliter på oss, och använder våra reserver från dag till dag. För det är det enda alternativet. Tid för återhämtning och påfyllnad finns sällan tid för. Och du har haft det så här i många år.

Nu har du kunnat lämna över ansvaret. I det finns förstås en lättnad. Men det kan kanske också rymma andra känslor för dig. En saknad? En vilsenhet? En känsla av tomhet? Du skriver att det känns som att du har gjort ditt. Det är vanligt när vi gör en så stor förändring som du har gjort att får vi motsägelsefulla känslor och tankar. Närmast existentiella funderingar. I det läget har vi ibland behov av att vara ensamma och ha tid för oss själva att tänka efter och försöka förstå vad som händer oss. Känner du igen dig även i det?

Mitt råd till dig är i första hand det här. VILA och tillåt dig själv att vara ensam när du känner att det är vad du behöver och mår bäst av! Och att vila! Se dig som konvalescent. Berätta för din familj om det som du så klokt skriver i ditt brev. Att du älskar dem, och de är livets mening för dig, men att du en tid framåt också måste få ha mer tid för dig själv. Att det inte handlar om ett avståndstagande utan att det är ditt sätt att återhämta dig. Kanske ni ska komma överens om du vill ha det så här en tid, säg i två till tre månader. Det underlättar för dem att kunna vara till hjälp för dig om du är tydlig med vad du behöver.

Jag vill resonera med dig om hur man idag ser på hur man återhämtar sig på bra sätt. Det är inte säkert att allt passar dig utan se det som några tips som du kan välja utifrån. När du tycker att något verkar passa dig, prova dig fram.

Det finns en föreställning att vilar och återhämtar oss gör vi när vi inte gör någonting alls för en tid. Det stämmer inte. Mycket tyder på att det som fungerar bättre är att röra sig mellan att vila och att göra några saker då och då som är belönande och avkopplande.

En del av tröttheten efter en utsatt period i livet är grubblandet över hur det blev som det blev. Att göra saker som avleder från detta är ett viktigt bidrag till att börja återhämta sig. Vad som är belönade och avkopplande är förstås väldigt individuellt. Vad är det för dig? Att promenera? I skogen eller i stan? Gå på bio? En konsert? Att prata med en väninna? Fundera på det. Skriv gärna ner i en lista. Lägg in något eller några sådana inslag i din vecka och utvärdera hur det blir.

Här är ytterligare några råd: • Öva på att säga nej till saker. Gör det klart och tydligt, utan onödiga förklaringar. • Försök att få avlastning. Våga be om hjälp. • Ät på regelbundna tider. Sköt om dig. • Sov tillräckligt. Handlar också om att sköta om dig. • Rör på dig regelbundet. En halvtimmas promenad om dagen är tillräckligt.

Jag tror också att det är klokt att du träffar din husläkare och berättar om din trötthet. Detta för att utesluta kroppsliga orsaker, eller för hjälp om det finns en sådan orsak. Och gör en överenskommelse med dig själv: om du allt mer tänker att du är färdig med livet ska du också prata med din läkare om det.

Kanske du också ska samtala med någon utomstående om det som du har varit med om och hur du har det nu. Och de existentiella funderingar som du verkar ha. Psykologer, kuratorer och präster som arbetar på sjukhus har en stor erfarenhet av hur det är att vara anhörig till en svårt sjuk person, och vilka påfrestningar den rollen innebär.

Varma hälsningar och ta nu väl hand om dig!