Vuxen, men fortfarande mammas pojke
Jag tänkte höra om ni har något råd gällande min lillebror. Han är snart närmare 30 år och har inte många vänner, men problemet ligger i att han är för bunden till våra föräldrar.
För tre år sedan ordnade jag ett jobb till honom men han har även haft jobb tidigare. Gladare blev jag för ett år sedan då jag fick höra att han skulle flytta hemifrån då han alltid bott hemma hos våra föräldrar och aldrig haft någon partner. Äntligen ett steg ut i ett eget liv tänkte jag. Men nu var flytten inte längre än att han flyttade in i lägenheten mitt emot. Skiljer alltså bara en vägg.
Så mamma lagar fortfarande all hans mat, gör matlådor och sköter tvätt. När de ska åka och handla så gör de detta ihop och min mor väljer och betalar allt varvid han därefter ger henne pengar i efterhand.
Hans fritid består av att träna eller vara inne hos föräldrarna och på helgerna åka ut allihopa med husbilen eftersom han gillar natur och fotografering. Men jag känner att han är snart 30 år. Har aldrig fått sin första fylla, aldrig kysst en kvinna och åren rinner iväg. Det är så mycket han går miste om och hur ska det gå den dagen då de inte finns kvar med all denna support.
Hur kan jag hjälpa honom på rätt sätt att komma ur denna onda cirkel?
Med vänlig hälsning, en orolig bror.
Ingrid Gråberg svarar:
Du är bekymrad över att din bror går miste om så mycket i livet och orolig för hur det ska gå för honom den dagen som era föräldrar inte längre finns kvar i livet eller av andra orsaker inte längre kan hjälpa honom. Har du tagit upp de här frågorna med brodern och föräldrarna? Vad vet du om din brors fungerande, mående och önskningar? Och vad vet du om din mammas tankar kring det hela? Hjälper hon sin son enbart för att han ska klara livhanken eller finns det också inslag av att hon känner sig behövd? Har tanken slagit henne att sonen förr eller senare måste klara sig utan hennes hjälp?
När det gäller din brors brist på självständighet behöver förmodligen er mamma uppmärksammas på hur beroende brodern är av hennes hjälp och att hon faktiskt gör honom en otjänst genom att sköta alla vardagsbestyr åt honom. Hur ska han klara sig om det händer henne något?
Istället för att laga maten åt honom, kanske hon kan laga maten tillsammans med honom och samtidigt lära ut grundläggande matlagningskunskaper och vardagsrutiner.
Om det är så att din bror har någon form av funktionsnedsättning eller lider av exempelvis något ångestsyndrom som gör att han inte förmår att betala själv i kassan eller inte klarar av att få ihop sin vardag, ja då kanske det är dags att introducera någon form av hjälp utifrån. Detta både för broderns och moderns skull.
Allt din bror går miste om då? Ja, här måste du till att börja med ta reda på om han är benägen att hålla med dig om att åren rinner iväg till ingen nytta eller om han rent av lever det liv som han önskar.
Det är viktigt att ha i bakhuvudet att vi är olika. Även om de flesta vill bli kyssta och kära så gäller det faktiskt inte för alla. Din bror kanske sätter större värde på att få vara ute i naturen och fotografera än att dricka alkohol och kyssas, fast det skulle förstås inte utesluta att det kan finnas saker som han saknar i sitt liv.
Mitt råd till dig är att ta reda på hur han ser på sitt liv och om det är något han känner att han gått miste om. Jag vet inte hur er syskonrelation ser ut eller hur man lättast får din bror att öppna sig. Kan du prova att bjuda hem honom på fika eller middag? Eller tror du att du får veta mer om hans innersta om du hänger med ut på strövtåg i naturen?
Om det visar sig att lillebror vill ha förändring i sitt iv, vad kan du då göra? Här beror det naturligtvis på vad det är han önskar och vad han själv är kapabel till. Till exempel kan du erbjuda dig att vara ett bollplank som han kan testa egna idéer på och som även kan bidra med några nya infallsvinklar. Du kan bjuda med honom i olika sammanhang som går i linje med hans önskemål eller tipsa honom om hur han kan få kontakt med likasinnade via föreningslivet och/eller internet.
Vid behov kan du erbjuda dig att ordna professionell hjälp åt honom. Om han själv inte har reflekterat över sin osjälvständighet är det i sig ett bekymmer, men om han är medveten om den biten kanske han också känner ett behov av att få en förklaring till detta. I så fall kan en psykiatrisk utredning vara en hjälp på vägen.
Vänlig hälsning,
