Jag är så jävla arg jämt, sen vi fick barn

Ingrid Gråberg svarar:

Du är väldigt dömande och hård mot dig själv. Jag vet inte om följande stämmer in på dig, men många har en rosenskimrande bild av hur det är att bli förälder. Man ser framför sig hur man sitter med ett leende på läpparna och tittar på sin söta och rundkindade bebis, som är nyrapad, luktar gott och jollrar förtjust. Så ser det ofta ut i blöjreklamen till exempel och så kan det se ut stundtals i ett vanligt hem också, men i verkligheten finns det fler sidor av myntet. Bebisar gör inte alltid sin entré i världen på ett lugnt och städat sätt. En förlossning innebär smärta, blod och svett. Och de gånger som allt inte går som planerat kan förlossningen bli en dramatisk och traumatisk upplevelse.

När man kommit hem med sin bebis är oddsen för att man ska få sova ostört åtta timmar per natt inte så höga. Sömnbrist är med andra ord ett vanligt tillstånd för småbarnsföräldrar. Som nyförlöst mamma kan man dessutom ha kraftiga blödningar, svårt att sitta på grund av ömmande underliv och ont i brösten på grund av mjölkstockning. Utöver det kan hormonerna påverka känslolivet och göra att man till synes utan anledning börjar gråta till exempel. Detta är mycket vanligt under den allra första tiden och under det första halvåret är det en så pass stor andel som 10 % av mammorna som drabbas av det man brukar kalla för förlossningsdepression. Att vara lättirriterad och ha lätt till gråt, som du beskriver, kan vara symtom på en depression. För att ta reda på om så är fallet och för att få adekvat hjälp kan du i första hand vända dig till BVC där de har stor erfarenhet av att träffa mammor som känner sig nedstämda och/eller som har tankar om att skada sitt barn till exempel. Ofta har man psykologer knutna till MVC och BCV som har specialistkunskaper i ämnet. Saknas det psykolog eller om du behöver ytterligare hjälp kan BVC remittera dig vidare.

Det här med att du inte vågar berätta allt, kan det bero på att du har tankar om att skada ditt barn eller att du till och med har gjort det? Rör det sig bara om tankar ska du veta att det förmodligen är mycket vanligare än vad du kan föreställa dig. Det är dock inget som man brukar vilja berätta om, antingen på grund av att man skäms eller för att man är rädd för att framstå som en galen och helt olämplig förälder. Har du sådana tankar kan du lugnt berätta om dem för personalen på BVC och förvänta dig att få stöd, istället för kritik.

Tveka heller inte att berätta för personalen om det skulle vara så att du gått från tanke till handling eller att du får omfattande ”psykbryt” inför sonen som skrämmer honom. För din och för barnets skull är det viktigt att bryta ett sådant mönster så fort som möjligt.

Nu kanske du lyckas hålla ihop inför din son och tar ut all din ilska och förtvivlan mot sambon. Han får naturligtvis tåla mer än ett litet barn, men jag rekommenderar verkligen att du pratar med honom om hur du mår och om din oro för att han ska lämna dig. Hittills har han visat prov på ett gott tålamod och om du låter honom ta del av dina tankar och känslor kommer han både få en förklaring och en ursäkt från dig, vilket borde leda till att tålamodet räcker ett bra tag till.

Söka hjälp tycker jag att du ska göra omgående. Det finns ingen anledning att fortsätta gå runt och anklaga dig själv för att vara en dålig förälder och en allmänt vidrig människa – inte en enda dag till.

Om du blir tvungen att vänta lite på en behandlingskontakt är det viktigt att du ser till att ta hand om dig själv under tiden. Se till att du får avlastning så att du kan få ordentligt med sömn, mat på regelbundna tider och aktiv återhämtning i form av exempelvis motion eller massage.

Här kan du läsa mer om Förlossningsdepression

Med vänlig hälsning,