Min 3-åring är extremt högljudd och dum mot sina kompisar

Ingrid Gråberg svarar:

Barn genomgår ofta flera perioder under uppväxten då de sätter sig på tvären och testar gränser mer än vanligt. Även om man brukar prata om vissa generella trotsperioder så följer inte alla barn samma mönster, utan både antalet perioder, när de infaller, hur länge de varar och hur intensiva de är skiljer sig åt från individ till individ. Det handlar mycket om personliga egenskaper och temperament hos det enskilda barnet.

En del barn är så lugna och försiktiga att de knappt märks, medan andra barn har en hög energinivå, är envisa som synden och har ett stor behov av uppmärksamhet. De som tillhör den sistnämnda kategorin utgör förstås en betydligt större utmaning för föräldrarna än de som tillhör den förstnämnda gruppen.

Nu är det förstås inte bara medfödda egenskaper som avgör hur man beter sig. Arv och miljö samspelar och formar oss, och för små barn är föräldrarna en stor och viktigt del av miljöfaktorn, liksom förskolan. Nu har ni nyligen bytt förskola och du har bytt från jobb till studier, och i samband med det har sonens negativa beteenden ”eskalerat otroligt”. Då är det rimligt att tänka att förändringarna haft betydelse. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att saker och ting har försämrats. Ibland kan förändringar i sig vara jobbiga.

Att frånvaron av syskon skulle vara en bidragande orsak i sammanhanget ser jag som helt uteslutet. Er son har ju aldrig haft syskon, så på den fronten har det inte skett någon förändring. Nu kanske du menar att det skulle vara gynnsamt för utvecklingen att ha syskon, att man till exempel lär sig att dela med sig av både saker och av föräldrarnas uppmärksamhet. Så kan det vara, men även ensambarn kan lära sig att dela med sig och att ta hänsyn till andra. Och vistas man en stor del av sin vakna tid i förskolan har man många tillfällen att träna på dylika saker.

I nuläget är det snarast en fördel att ni föräldrar har möjlighet att lägga mycket av er tid och energi på ert enda barn och inte behöver tänka på att det finns syskon som hamnar i kläm och blir åsidosatta.

Det här med att sonen är högljudd och skriker uppfattade jag inte som ett helt nytt beteende, utan jag fick intrycket att han varit mer eller mindre högljudd även innan dagisbytet. Frågan är om han själv är medveten om att han är högljudd – förutom de gånger då ni uppmärksammar honom på detta. Fungerar hans hörsel normalt? Har han svårt att avgöra hur hans egen röstvolym uppfattas av andra? Är han alltid högljudd eller bara när han är uppe i varv? Hur har ni hittills pratat med honom om skrikandet?

Med den begränsade information som jag har är det svårt att ge specifika råd, men om er pojke inte är medveten om att han är högljudd behöver ni förstås uppmärksamma honom på det. Försök bara att låta bli att låta anklagande eller irriterade. Undvik att själva höja rösten för att överrösta sonen, vilket är lätt hänt.

Var noga med att ge positiv respons när sonen pratar i normal samtalston, och när ljudvolymen är för hög kan ni lugnt och bestämt förklara att ni inte är intresserade av att lyssna/prata så länge han skriker. Här gäller det att kunna behålla lugnet och ha en ängels tålamod.

När det gäller de negativa beteendena riktade mot andra barn måste ni givetvis markera att det är fel och se till att bryta när det sker. De vuxna runt pojken behöver också vara observanta och försöka identifiera eventuella mönster i beteendet, för att lättare kunna förebygga och förhindra att tråkiga incidenter inträffar. Det är både viktigt att försöka förstå och hjälpa pojken, och att jobba med gränssättning.

Tveka inte att söka hjälp om ni känner att ni inte klarar att hantera detta på egen hand. Många kommuner ordnar föräldrautbildningar och erbjuder även stöd till enskilda familjer. Fråga på förskolan eller på BVC vilken hjälp som finns att tillgå i er kommun. Vänlig hälsning,