Så ledsen för att min kompis väljer bort mig

Jag är en tjej på 16 år som har haft lite problem med min kompis de senaste 2 åren. Vi har känt varandra sedan 13 år tillbaka och har gått i samma klass i ungefär 10 år.

När vi bytte skola i 6:an hamnade vi i olika klasser och vi fick nya umgängen, men tyvärr fick hon "den dåliga delen" eller vad man ska säga. Hon började alltså med att röka och ta droger osv och jag kände att det var min uppgift att försöka hjälpa henne, men det är väldigt svårt när man inte vet hur eller vad man ska göra.

Efter att hon har blivit tagen av polisen har jag mått väldigt dåligt, det känns som om hon på något sätt vuxit ifrån mig, att hon valt sina nya kompisar, som röker och tar droger, framför mig.

Vi träffas väldigt sällan eftersom hon alltid är upptagen eller är med andra så vi har blivit väldigt olika och det känns som om hon inte vill vara med mig längre förutom när det passar henne.

Jag älskar henne otroligt mycket men det känns som om jag är den enda som bryr sig om vår vänskap, och jag orkar inte vara orolig för henne hela tiden, så fort jag tänker på henne och på hur hon har förändrats börjar jag alltid gråta och må dåligt.

Jag har redan förlorat en annan bästa vän som jag också känt lika länge, då vi gick i samma klass och brukade umgås alla tre. Jag fick aldrig riktigt reda på varför hon inte ville vara min kompis längre men det blev i alla fall som det blev. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, jag bara orkar inte bry mig längre, jag blir bara ledsen.


Ingrid Gråberg svarar:

Vilken otroligt hängiven och omtänksam vän du verkar vara. Trots att du inte fått så mycket tillbaka från din kompis under de senaste åren har du inte gett upp er vänskap.

Det du beskriver, att ni vuxit ifrån varandra, är väldigt vanligt i er ålder. Man kan i och för sig växa ifrån vänner och partners i alla åldrar, men just under tonåren kan det gå väldigt fort. På vägen från barndomen till vuxenlivet är det mycket som ska ske och vägen är inte alltid rak och förutsägbar - tvärtom kan den innehålla många tvära kurvor och branta backar.

Någonting säger mig att du förmodligen hör till den skaran som tar sig igenom tonåren på en väg med ganska mjuka kurvor och som inte känner något direkt behov av att experimentera med allt från utseendet till livsstilen, medan din kompis verkar tillhöra en annan kategori.

Om jag har uppfattat saken rätt så har ni båda två utvidgat ert umgänge sedan ni bytte skola i 6:an. Samtidigt finns det fortfarande kvar en kontakt er emellan, men den kännetecknas av en tydlig obalans där det främst är du som visar ett intresse och tar ansvar för relationen. Dessutom har du känt att det varit din uppgift att hjälpa din kamrat och få henne att sluta röka och ta droger. Det är fint tänkt, men det är ett svårt uppdrag och ett alldeles för stort ansvar att axla för en tonåring.

I nuläget vet du inte vad du ska göra och varken jag eller någon annan kan ge dig alla svaren. När det gäller din oro för kompisens livsstil har jag dock ett konkret råd. Försäkra dig om att hennes föräldrar och skolan känner till att hon använder droger, och låt sedan ansvaret ligga hos de vuxna.

Självkart kan du fylla en viktig funktion i sammanhanget, men då kanske främst genom att erbjuda din vänskap och alternativa, sunda umgängesformer. Fast är det rimligt att du ska lägga ner mer tid och energi på en relation som huvudsakligen får dig att må dåligt? Den frågan vill jag att du funderar över en stund, sedan har jag ytterligare några frågor som kan vara värda att reflektera över.

Hur viktig är den här vänskapen för dig? Älskar du fortfarande din kompis eller är det minnet av hur det en gång var som du har svårt att släppa?

Är du så känslomässigt engagerad i just den här relationen att det hindrar dig från att investera tid och känslor i nya relationer? Du är klar över att din kompis inte prioriterar att vara tillsammans med dig. Har du pratat med henne om hur du upplever situationen? Vet hon om att du är orolig för henne och att du känner dig åsidosatt?

Att hon har förändrats råder det inga tvivel om. Går du och väntar på att hon ska förändras tillbaka till den hon en gång var? Kan du tänka dig att finnas kvar som en vän under de nuvarande premisserna, det vill säga att ni umgås de få gånger när det passar din kompis? Och är det i så fall möjligt för dig att samtidigt må bra?

Om du har svårt att släppa din oro för kompisen och svårt att komma fram till hur du ska förhålla dig till henne så föreslår jag att du tar kontakt med skolkuratorn för egen del. Ofta är det lättare att komma fram till lösningar om man får vrida och vända på problemen tillsammans med någon.

Vänlig hälsning,