Kan min man förlåta min otrohet?
Vi har varit gifta i 4 år och tillsammans 8. Vi har två barn, 2,5 och 4 år gamla. Jag har nu varit otrogen mot min man. Hela världen har rasat, men just nu känner jag mig mest bara tom.
Det hela hände för ca två månader sedan. Jag hade i berusat tillstånd sex med en kollega och jag fortsatte sedan under ca två månader svara på meddelanden över facebook. Mycket var på en vänskaplig nivå och jag gjorde det ofta klart att vi aldrig skulle ha sex igen, men klart att jag svarade på hans meddelanden för att jag kände mig bekräftad. Det var en medveten handling.
Min man har tagit det mycket hårt. Han har helt brutit ihop och har pendlat mellan att hata och försöka vara förstående och resonerande. Han har alltid känt ett behov av att kontrollera mig och känner sig så dum över att han nu "haft rätt" samt vad andra skulle tycka om honom som man om han tog tillbaka mig.
Han tänker mycket på att vara stark (kasta ut mig) och har en stor önskan att straffa mig för det jag gjort. Detta kanske har sin grund i att vi under ca 3 års tid har kämpat mycket pga av täta graviditeter och att jag drabbats av en förlossningsdepression. Utöver denna har jag sedan blivit utbränd av att depressionen blommat upp igen pga av min arbetssituation.
Sammantaget kan man säga att jag varit helt urholkad, känt mig misslyckad som mamma, maka och kollega. Mina barn har sökt sig mycket till min man. Jag har inte känt mig behövd. Kan han förlåta? Jag orkar inte leva i hat.
Jenny Klefbom svarar:
Det du beskriver är på ett sätt en lång väg utför, där otroheten bara blir en slutgiltig bekräftelse på att allt verkligen inte stått rätt till i ditt, eller kanske jag ska säga ert, liv. Å andra sidan så kan jag sorgligt nog i din berättelse känna igen många människors livssituation.
Det är inte ovanligt att människor går och mår dåligt från och till, och det är inte ovanligt att man lever väldigt mycket på marginalerna av vad man egentligen orkar med, trivs med eller till och med står ut med. Inte heller är det ovanligt att åren bara går, utan att man egentligen någonsin riktigt tar tag i situationen och gör någonting åt den mer i grunden.
Jag förstår det som att du fullt ut tar ansvar för det du har gjort, och att du inser att det faktum att du fortsatte kontakten med den du var otrogen med gör din otrohet till någonting mer än ett tillfälligt snedsteg som man ångrar i samma stund det ägt rum.
Jag förstår också att du själv begriper mekanismerna bakom detta i ditt beteende: att du fick bekräftelse på det viset. Jag skulle därför vilja börja med att ställa dig frågan: Vad var orsaken bakom att du sökte dig utåt med ditt behov av bekräftelse? Är det kanske så att du i din sårbarhet har haft ett ovanligt stort bekräftelsebehov? Eller är det så att du har fått väldigt lite av den varan i ditt förhållande? Jag menar inte att du skulle kunna ursäkta ditt beteende med något i stil med ”min man förstår mig inte”, men jag tror att det är en väldigt viktig fråga att få svar på eftersom det ger en nyckel till vad som behöver förändras i ditt liv.
Du skriver också en del saker om din mans reaktioner som väcker frågor hos mig. Det är helt naturligt att din man reagerar starkt, och känslomässigt, då han får reda på vilket fruktansvärt svek han har utsatts för. Men sen hänger jag inte med längre. Du menar att han känner sig dum över att han har haft rätt i sitt behov av att kontrollera dig. Varför ska han känna sig dum över det? Resonerar man logiskt är det väl snarare du som skulle känna dig dum över detta?
Och vad är det som säger att han har ”haft rätt”? Detta är såvitt jag förstår första gången du har varit otrogen, så han har ju faktiskt haft fel ganska länge. Dessutom är det inte ett ovanligt fenomen att sådant man förväntar sig ibland inträffar just på grund av förväntningarna. Även om jag med det inte heller vill ha sagt att det är din mans fel att du har varit otrogen.
Min huvudpoäng med det jag skriver är att din man verkar ha svårt att se att det är din handling han bör fördöma, och att din handling inte nödvändigtvis är ett tecken på att det är fel på hela dig. Handlingen får snarare ses som en följd av en mängd faktorer i era liv.
Andra saker som förbryllar mig i det du skriver om din man är hans bild av hur man bör vara som man. Tydligen är man ”stark” om man klarar av att bortse ifrån sin kärlek och bara kasta ut sin fru. Och tydligen är det också i hans värld så andra tycker, och det tycks vara viktigt för honom att inte visa sig ”svag” i andras ögon.
Om det här är ideal som har präglat ert förhållande hela tiden så förstår jag om du har lidit brist på bekräftelse. Det krävs ganska mycket av eftergifter, kompromisser, överseende och ödmjukhet – det din man kanske skulle kalla svaghet – för att få ett förhållande att fungera.
Mitt intryck är att ni båda i någon mån vänder er utåt, för att ta reda på vad andra tycker om er själva och ert förhållande, i stället för att börja prata med varandra och vara öppna med era svagheter, behov och önskningar mot varandra.
Nu skriver du hit, till Psykologiguiden, för att få svar på om din man kan förlåta dig. Ur mitt perspektiv är det bara ytterligare ett nytt sätt för dig att vända dig utåt, mot andra, med dina frågor, när du i stället borde rikta din uppmärksamhet och kraft inåt, mot dig själv och dina nära relationer. För om din man kan förlåta dig är det ju bara han som kan svara på. Och så här mitt i stormens öga måste du nog dessutom stå ut med att du kan få leva i ovisshet om detta ett bra tag.
Till dess tycker jag att ni skulle ha allt att vinna på att syna era relationsmönster och era värderingar och attityder i sömmarna. Var för sig i varsin egen samtalskontakt, eller tillsammans, i en parterapi.
Vänlig hälsning,
