5/29/2013

Hur bemöter jag min deprimerade syster?

Min syster (30, ensamstående mamma) mår inte bra. Hon är/har varit deprimerad och äter någon sorts medicin mot det. Hon har varit i kontakt med läkare men han kan inte hjälpa henne mer och ska remittera henne vidare. Det är väldigt svårt för oss anhöriga att hjälpa henne eftersom hon bor långt bort.

Mina föräldrar fattar ingenting, säger hon. Hon är också av den åsikten att framförallt mamma förstört hennes barndom och detta argument används som skäl till alla möjliga nedgångar även idag.

Vår pappa och mamma talar ofta om för henne att hon måste skaffa sig ett arbete så att hon får en uppgift och pengar. Hon anser sig vara för sjuk för att jobba och är sjukskriven så det kanske hon faktiskt är.

Vi i hennes omgivning förstår inte hennes sätt att hantera pengar då hon köper dyr mat. Pappa har betalat hyran för henne några gånger men han har sagt till henne att det inte blir någon mer gång. Hon kan säga att pappa minsann är skyldig henne det pga hennes barndom. Hon klarar inte av att vara tacksam om hon får något.

Jag och min mamma har åkt till henne "akut" när barnets pappa fått sms av henne som indikerat "självmord". Hon försäkrade oss att det inte var någon fara. Vi har sett och diskuterat med barnets pappa om sonen och vi känner ingen oro för honom. Jag tror man kan säga att hon agerar på impuls sen blir hon sur och ledsen om vi inte hakar på.

Men hur bemöter vi henne bäst? Hur ska vi göra för att inte göda hennes "tokigheter" utan stärka henne?


Ingrid Gråberg svarar:

Att vara anhörig till någon som mår dåligt psykiskt är sällan enkelt. Hur pass dåligt personen mår och vilka krav man kan ställa på vederbörande är inte ens lätt att avgöra för en erfaren psykolog eller läkare. En och samma person kan ju både vara deprimerad och till exempel lat och oansvarig. Därför är det inte konstigt om du och dina föräldrar känner er osäkra på hur ni ska bemöta din syster och förhålla er till hennes utspel (eller tokigheter som du kallar det).

Om vi börjar med din systers meddelande som ni tolkat som självmordshot så finns det förstås en risk att ni förstärker/göder ett sådant beteende, genom att göra akututryckningar. Samtidigt kan man inte vara helt säker på att det bara rör sig om ett tomt hot. Det här är den viktigaste anledningen till att jag anser att ni ska propsa på att få träffa systerns läkare eller den behandlare som hon remitteras till. Min åsikt är att det borde vara en självklarhet att psykiatrin samarbetar med det sociala nätverket, men tyvärr fungerar det sällan på det viset. Dels saknas det ofta rutiner för ett sådant samarbete och dels kan patienten sätta stopp för detta och hänvisa till sekretessen.

Vårdgivaren kan inte lämna ut uppgifter utan patientens tillåtelse, däremot kan man som anhörig kontakta psykiatrin och lämna uppgifter om patienten och uttrycka en önskan om att få vara delaktig i vården. I bästa fall kan då behandlaren försöka få patienten att se fördelarna med att involvera de anhöriga.

Genom att koppla in det sociala nätverket kan behandlaren få mer information om patienten och de anhöriga kan få kunskap om eventuella diagnoser samt råd om hur de bäst hjälper och stöttar patienten. Något som borde vara positivt för alla inblandade parter.

Om du och dina föräldrar ber att få vara delaktiga i vården visar ni också för din syster att ni förstår att hon har behov av hjälp och inte bara är lat och oansvarig. Därmed inte sagt att hon kommer att reagera positivt på ett sådant erbjudande. Hon kan lika gärna tolka det som att ni lägger er i hennes liv och ifrågasätter både henne och vården.

En sak som du tar upp är att din syster inte tycker att era föräldrar fattar någonting. Hon har också svårt att vara tacksam för den hjälp som hon faktiskt får och hävdar att hon haft en dålig barndom. Dessutom verkar det som att hon fastnat i att se sig själv som ett offer för omständigheterna (den dåliga barndomen).

Era föräldrars förmåga att sätta sig in i din systers situation kan jag inte uttala mig om. Inte heller kan jag ha någon uppfattning om hur väl de lyckades tillgodose era behov under er uppväxt. Däremot kan jag ana att kommunikationen mellan föräldrarna och din syster inte fungerar så bra idag. Gissningsvis menar föräldrarna bara väl när de uppmanar till jobbsökande, medan din syster tolkar det som indirekta anklagelser om lathet och brist på förståelse. Och de här anklagelserna om att ha fått sin barndom förstörd, har de kunnat utvecklas och blivit begripliga?

För att minska risken för missförstånd och rena feltolkningar kan ni behöva hjälp utifrån. Med andra ord ytterligare ett skäl till att försöka få ta del av den behandling som din syster har/kommer att få.

När det gäller den ekomoniska biten tycker jag att er pappa gör helt rätt som inte längre vill betala räkningar åt sin dotter samtidigt som hon slösar med sina pengar på annat. På längre sikt är det bättre för henne att han sätter gränser och ställer krav här. Istället för att betala räkningar kan pappa erbjuda sig att hjälpa henne att lägga upp en budget och ordna med autogiro för exempelvis hyran.

Slutligen en kommentar gällande din systers son. Det är bra att ni är uppmärksamma på hur han har det. Att leva med en deprimerad och impulsiv förälder som, i alla fall indirekt, har hotat med att ta livet av sig kan innebära en mycket otrygg och oförutsägbar tillvaro.

Vänlig hälsning,