6/3/2013

14 år och känner mig dålig och otillräcklig

Jag är en "fullt normal" 14-åring som aldrig har haft några speciella problem förut. Men under de senaste månaderna i sjuan har jag känt mig dålig och otillräcklig. Jag har ofta känt mig stressad och haft ångest över saker och ting.

Jag bor i två familjer, är ensam tjej med fyra bröder+en bonusbror.

Jag känner mig ofta missnöjd med mig själv och jämför mig ofta med andra. Jag har under de senaste månaderna också känt stress för att jag tränat för lite och inte är lika bra som de andra, så jag började träna väldigt mycket. Men nu känner jag att jag har det under kontroll.

Jag är duktig i skolan men känner ofta att ett t.ex. B (ca vg+-mvg-) inte är bra nog. Jag vill gärna bli kirurg när jag blir stor och kunna hjälpa till och förändra men känner lite ångest över att jag bara har ett D i matte. Jag har även en rädsla för att bli lämnad. Jag tror alltid att folk som kanske bara går iväg en liten stund ska lämna mig. Jag måste därför oftast lämna först... Det kan gälla chattkonversationer eller vad som helst, men jag måste alltid t.ex. skriva "måste dra, hejda". Annars känner jag oftast att den andra personen tröttnade på mig eller inte orkade med längre.

Jag känner även att jag inte kan prata med någon riktigt för mitt problem känns så töntigt och litet jämfört med andras.

Jag vet inte vad jag ska göra? Innan var jag så glad hela tiden men nu är jag alltid missnöjd! Hjälp!


Ingrid Gråberg svarar:

Till att börja med vill jag påstå att många 14-åringar skulle känna igen sig i din beskrivning. När man gjort stora enkätundersökningar för att ta reda på hur ungdomars liv och mående ser ut, så har man sett att en ansenlig del av dem känner sig stressade av olika anledningar.

Skolan brukar hamna i toppen på listan över saker som stressar och oroar tonåringar. Kanske främst för att det är nu som man börjar inse att det finns en koppling mellan nuvarande skolprestationer och framtida utbildningar och yrkesliv. Sedan går det inte att komma ifrån att skoluppgifterna blir mer omfattande och krävande ju högre upp man kommer i årskurserna.

Relationer och utseende är två andra exempel som ligger högt på listan över vad som stressar ungdomar. Just i den här åldern är relationer ofta extra viktiga. Dessutom ägnar man sig väldigt mycket åt att jämföra sig med andra och fokus hamnar då ofta på kändisar och personer i den egna omgivningen som är framgångsrika och populära. Det är med andra ord ingen slump att du jämfört dig själv med vältränade jämnåriga, istället för att lägga märke till alla de som inte tränar alls.

Apropå jämförelser så sätter du även ditt problem/mående i relation till andras bekymmer. Och självklart finns det andra som har det värre än vad man själv har det – det gör det nästan alltid. Jag kommer osökt att tänka på en gammal sketch med Hasse och Tage där Hasse Alfredsson förringar allt som Tage Danielsson säger. När Tage berättar att han har fått en spik i foten, så menar Hasse att det är en bagatell i jämförelse med vad som hände många adelsmän under franska revolutionen. Och visst, de där adelsmännen hade nog gladeligen föredragit en spik i foten framför att bli halshuggna, men det hindrar ju inte att det kan vara synd om den som får en spik i foten. Det gör ont att trampa på en spik, det kan jag intyga.

Många gånger finns det en poäng med att sätta sin egen livssituation i relation till andras för att få lite perspektiv, men det vore orimligt om det bara var den som har det värst som får beklaga sig eller som kan förvänta sig hjälp och sympati från omgivningen.

Som jag redan nämnt är sannolikheten hög för att du ska mötas av igenkänning och förståelse om du börjar prata med dina vänner om hur du känner dig. Samtidigt misstänker jag att din rädsla för att bli lämnad och avvisad gör det svårt för dig att anförtro dig till kompisar. Hur ser dina relationer till föräldrarna ut? Skulle det gå lättare att ta upp problemen med någon av dem? Eller skulle det kännas bättre för dig att gå och prata med någon utomstående, som exempelvis skolkuratorn?

Du behöver inte vara rädd för att en kurator eller psykolog inte ska ta dina problem på allvar. Att ständigt går runt och känna sig missnöjd är inte töntigt, utan jobbigt. Så ta mod till dig och anförtro dig till en god vän eller någon vuxen person som du litar på.

Om du vill se sketchen som jag refererade till kan du göra det här: https://www.youtube.com/watch?v=1w0l9GNi0OU

Vänlig hälsning,