8/2/2013

Orolig över 4-årings utbrott

Vi har en son som är nyss fyllda 4 år, han är smart, snäll och väldigt omtänksam... men ibland blir det som att han totalt är en annan person. Han blir våldsam, slåss, sparkar och säger saker som är väldigt sårande och obehagliga.

Ofta märker vi att detta händer i situationer då han känner sig lite trängd, till exempel då vi kommer till dagis. Andra situationer är då han blir för uppe i varv typ lekar som ta fatt ), det är som att han inte riktigt vet vad han ska göra av alla känslor, och det är då den våldsamma sidan av honom kommer fram.

Jag som mamma blir jätteledsen av detta för jag ser att han inte mår bra av att dessa situationer uppkommer men jag vet inte hur jag/vi ska kunna hjälpa honom. Han har som en on/off knapp när han är off är han lugn och mysig men när han är on så bokstavligt talat klättrar han på väggarna och inget man gör för att lugna ned honom funkar, och vi har prövat allt i från att lirka till att sätta honom på mattan för tajm out.

Jag själv har alltid haft svårt att veta hur jag ska bete mig bland folk och har diagnosen ADHD, vilket inte gör det lättare att veta hur jag ska få honom att bli mer bekväm i alla situationer när jag själv inte är det.

Det värsta är att vi märker att det blir värre och värre desto äldre han blir, och han är stor för sin ålder och mycket stark och det är ju såklart bara det ett problem då han blir våldsam.

Snälla, finns det något vi kan göra för våran pojke för att underlätta för honom?


Ingrid Gråberg svarar:

Det är bra att ni har noterat typiska situationer då er son blir våldsam. Att ha koll på i vilka sammanhang risken är som störst för ett utbrott är A och O för att ni ska kunna hjälpa er pojke på bästa sätt. En del situationer kan man då försöka undvika i den mån det är möjligt, andra kanske går att anpassa så att de upplevs som mindre stressande och när situationen är oundviklig kan man på olika sätt förbereda barnet och lära ut fungerande strategier.

Fokus bör alltså vara på att förebygga och inte på att bestraffa eller på annat sätt se till så att beteendet får konsekvenser av något slag. Nu är det förstås en utopi att ni i alla lägen kan förhindra att on/off-knappen slås på och när det sker måste ni/andra vuxna hindra er son från att skada sig själv eller andra, så konsekvenser blir det alltid på ett eller annat sätt. Det jag menar är att konsekvenserna inte är lösningen på problemet. Att skälla, skuldbelägga eller tillämpa någon annan form av bestraffning är ingen framkomlig väg.

Du skriver att du själv har svårt att veta hur du ska bete dig bland folk och att du kan känna dig obekväm i olika sammanhang. Det skulle kunna innebära att du har lättare att sätta dig in i din sons situation, men om du har svårt att formulera vad som händer inom dig kan det snarare vara en nackdel. Man kan nämligen förutsätta att en 4-åring behöver hjälp med att sätta ord på de tankar, kroppsliga reaktioner och känslor som hänger ihop med de utagerande beteendena. Likt en detektiv får man leta efter pusselbitar tills man har hela bilden klar för sig. Barnet självt kan involveras i letandet, men det är de vuxna runt omkring som måste ansvara för arbetet.

Vilka pusselbitar som är avgörande vet man inte i förväg, därför får man samla in all information man kan till att börja med. Eftersom man sällan minns ens hälften av vad man tror sig kunna klara av att komma ihåg, så är det alltid bra att göra anteckningar – gärna i form av enkla dagsboksanteckningar.

Det som kan registreras är exempelvis när på dygnet som ett utbrott inträffade, var någonstans, i vilken situation och tillsammans med vem/vilka. Situationen kan delas upp i flera faktorer. Var det trångt? Mycket folk? Högljutt? Livligt?

När man har registrerat ett tag kan man börja leta efter gemensamma nämnare. Inträffar utbrotten ofta på morgonen? Innan lunch (när magen är tom)? När det är mycket liv och rörelse? Beroende på vilken bild man får fram kan man sedan företa lämpliga åtgärder. Det kan handla om allt från att se till att erbjuda ett extra mellanmål till att byta plats i kapprummet eller ändra tider för lämning och hämtning på dagis.

På sikt kan också barnet träna på att känna igen tidiga tecken på att han är på väg att tappa kontrollen över sina känslor, och lära sig nya strategier som fungerar för honom. Så länge är det de vuxna som får försöka lära sig att känna igen risksituationer och tidiga signaler och ta ansvar för att bryta livliga lekar innan de går över styr till exempel.

Om ni föräldrar, tillsammans med förskolepersonalen, inte lyckas få till en förändring ska ni inte dra er för att söka professionell hjälp. Upplever man problemen som stora i förskolan bör personalen där se till att de får handledning av en förskolepsykolog. Ni föräldrar kan vända er till BVC eller BUP.

Vänlig hälsning,