2013-07-15
Hur ska jag vara mot min pojkvän som mår dåligt?
Hej, jag skulle verkligen behöva din hjälp för jag vet inte hur jag ska hjälpa min kille. Han har massa ångest inom sig och är ofta deprimerad. Tror det mest beror på att han precis blivit föräldralös, hans pappa gick bort för snart 3 år sen som han inte orkat bearbeta och hans mamma gick bort för ca 4 månader sen. Han är nykter alkoholist sen 6 månader tillbaka, han tog förrut massa tabletter och för ca. 2 månader sen gick han in i en psykos som jag tror han också har lite ångest för.
Vi bråkar väldigt ofta, tror det kan va att all ångest går ut över i att bråka med mig, han irriterar sig lätt på småsaker och det känns som han vill lägga all skuld på mig att det är jag som alltid gör fel och måste ändra på sig.
Det jag framförallt vill försöka få hjälp med är hur jag ska prata med honom och hur jag ska vara mot honom när han är så deprimerad och ångestfylld?
Han umgås ofta med sina vänner och hittar på saker men inte alls lika ofta med mig, och när han mår som sämst så är det som att det är mig den enda han inte vill umgås med, träffa och göra saker med, vad kan det bero på?
Kanske blev luddigt allting, hoppas du kan hjälpa mig och svara på nån av mina frågor, visste inte vart jag skulle börja och vad jag exakt skulle skriva.
Jenny Klefbom svarar:
Jag blir inte riktigt klok över din pojkväns hälsotillstånd. Först och främst skriver du inte hur gamla ni är, och det gör en viss skillnad när det handlar om att bli föräldralös. Det är ju någonting normalt om man är 40-50 år gammal att ens föräldrar går bort. Men är man däremot mycket ung kan det utgöra ett enormt trauma att mista båda sina föräldrar.
En annan sak som spelar in är hur föräldrarna har gått bort. Om det skedde plötsligt och oväntat – eller var en följd av längre tids sjukdom så att man har haft möjlighet att förbereda sig känslomässigt. Och om det finns andra försvårande omständigheter såsom att de dött till följd av missbruk eller självmord till exempel.
En annan sak som gör mig mycket undrande är att du skriver att din pojkvän för två månader sedan gick in i en psykos. En psykos är ett mycket allvarligt och oerhört handikappande sjukdomstillstånd som kräver stora vårdinsatser. I ett psykotiskt tillstånd har man tappat all kontakt med verkligheten vilket väcker värre känslor än ”lite ångest”, som du skriver.
Du verkar i ditt mail väldigt fokuserad på hur du ska kunna hjälpa din pojkvän med all den ångest och depression som du upplever att han lider av. Men jag måste säga att jag tar fasta på något helt annat i ditt brev. Det jag läser, mellan raderna, är att ditt engagemang och din omsorg inte alls motsvaras av något liknande engagemang för dig hos din pojkvän.
Visst är det så att man kan vara irritabel och får vredesutbrott när man drabbats av svåra motgångar i livet. Och visst kan man också ha svårt att visa kärlek och omsorg mot sina närmaste då man är upptagen av problem. Men däremot har jag aldrig hört talas om att någon skulle välja att ha kul med kompisar i stället för att vara med sin kärlekspartner på grund av sorg eller psykisk ohälsa. Det brukar bero på hur man värderar människorna omkring sig och prioriterar i sitt liv. Inte heller ser jag någon direkt koppling mellan hans problem och hans sätt att lägga skulden på dig och vilja att du ändrar på dig.
Min oro gäller därför främst dig. Många människor slår knut på sig själva för att hjälpa andra, samtidigt som de helt glömmer bort att se till sitt eget välmående och sina egna behov. Kan det vara så att detta gäller även dig?
Hur det än är med din pojkväns sjukdomar så låter de alldeles för allvarliga och omfattande för att du ska ha någon chans att hjälpa honom med dem (vilket han ju inte heller själv verkar vara så intresserad av att du ska göra). Han behöver kvalificerad vård.
Du har också rätt att ställa vissa krav på hur ert gemensamma liv ska se ut för att det ska vara värt för dig att fortsätta med er relation. I dina krav kan det också ingå att han tar emot professionell hjälp så länge han inte klarar av att kontrollera sina utbrott mot dig.
Det är inte okej att inte ”orka bearbeta” sina trauman och i stället förvänta sig att man kan använda sin partner för att dumpa alla sina negativa känslor hos. Hur sjuk man än är så har man ett ansvar att bete sig hyfsat mot sin omgivning, i synnerhet den närmaste omgivningen som bryr sig om och älskar en.
Vänlig hälsning,
