Känns psykiskt och fysiskt ansträngande att prata med folk
Jag har i två års tid haft väldigt grava problem med min kommunikation och med socialt samspel, och detta begränsar verkligen mig i vardagen. Problemen är både psykologiska och rent fysiska. Jag känner mig helt stel och spänd i kroppen, och är dessutom trött i rösten. När jag ska prata låter rösten antingen ängslig, eller väldigt monoton.
Jag är dessutom ofta extremt trött i rösten, det känns ibland fysiskt ansträngande att prata. Så om någon berättar om hur härlig en semester varit, så kan det bli så att jag säger "vad roligt", med entonig röst, och stel mimik. Detta gör att jag framstår som sarkastisk, fast jag inte alls är det.
Som om detta inte vore nog har jag dessutom extremt svårt att uttrycka mig, och hitta ord. Det kan ta 30 sekunder för mig att tänka ut hur jag ska uttrycka en sådan enkel sak som "att bussen går om en halvtimme". Det står still i skallen och orden dyker inte upp.
Dessa problem kommer och går. Ibland kan jag uppföra mig och konversera hyfsat normalt, detta gör att vissa psykiatriker som jag beskrivit problemen för inte trott mig, och menat att "Du kommunicerar ju jättebra nu, så det där är nog något du förstorar upp"
Det bör även tilläggas att jag var nära på att ta livet av mig, för 3 månader sedan, och orsaken till detta var just problemen jag beskrivit ovan: min stela framtoning.
Kan jag förändra detta på något sätt, och bli en mer social typ, utan de här svårigheterna som begränsar mig så mycket?
Liria Ortiz svarar:
Ditt dilemma som jag uppfattar det är att du upplever svårigheter som du inte förstår. Dina problem började för två år sedan, men du nämner inte om en utlösande händelse eller en livssituation som kan ha spelat roll. Du har ett påtagligt problem, men du har inte ett sammanhang som hjälper dig att förstå det som händer. Har jag uppfattat det här rätt?
Det är också oklart för mig vad det är för känslor du har i situationerna som du berättar om. Är du rädd? Eller nedstämd? Eller mycket trött, närmast utmattad? Eller känns det närmast som något kroppsligt?
Det är förstås väldigt rimligt att du vill ha en förklaring till varför du reagerar och beter dig som du gör. Mitt råd är att du trots att du inte ännu fått en förklaring som framstår som trovärdig för dig i dina hittillsvarande läkarkontakter ändå tar en ny läkarkontakt. Du bör insistera på att dina besvär blir utredda.
En möjlighet är att du kontaktar din husläkare. Detta för att utesluta en kroppslig orsak till dina symtom som ju till del är ganska kroppsliga. Det finns faktiskt kroppssjukdomar som kan ge symtom som ligger i närheten av det som du beskriver.
Men du ska förstås också utredas av en psykolog eller en psykiatriker. Hör efter om de har en psykolog på din vårdcentral eller ta kontakt med en privatpraktiserande psykolog.
Du kan också ringa till din närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning och höra efter om de kan ta emot dig, eller vart du kan vända dig.
Var tydlig med att i första hand är en utredning du efterfrågar. Med hjälp av en utredning av en psykolog (eller en läkare) kan du bättre förstå dig själv och dina problem, och få stöd och en eventuell behandling som är anpassad till dina problem.
Men låt mig ändå säga något om en möjlig bakomliggande psykologisk faktor till att man känner sig spänd och tystnar i sociala situationer. Upp mot 15 procent av svenskar har social fobi. Man har ett starkt obehag i sociala situationer. Och är rädd för att göra bort sig. Det är främst rädslan för vad andra ska tycka och tänka som gör att man bli så osäker på vad man ska säga.
Rädslan för att skämma ut sig gör att man tystnar, drar sig undan, blir stel och spänd i kroppen, och får svårt att hitta orden.
Den fobiska rädslan dyker upp i särskilda situationer, och inte alltid, utan i situationer där man av olika skäl upplever stress. Ibland kan trötthet spela roll. Problemet kan med andra ord komma och gå, ungefär som du skriver om.
Social fobi kan vara en möjlig orsak till det som händer dig. Men ibland kan även en depression påminna om det du beskriver. Så som sagt, du behöver få detta utrett.
Dina besvär har ju pågått i två år, och det kan vara så att du har hamnat i en ond spiral. Som kanske känns allt svårare för dig att bryta på egen hand. Så jag tycker definitivt att du ska insistera på en utredning av dina svårigheter. Inte minst med tanke på det du berättar om din förtvivlan över hur det är, och de självmordstankar som du hade för tre månader sedan.
Var varsam med dig själv. Det är också så att besvär av det slag som du har är behandlingsbara. Du ska inte fortsätta att lida av något som du kan få hjälp med.
Jag tror också att det är klokt om du inför en fortsatt utredning funderar på om det fanns något särskilt som hände för två år sedan som kan ha spelat roll. Eller om ditt liv då var speciellt eller utsatt på något sätt.
Här kan du läsa mer om:
Social fobi
Depression
Varma hälsningar och ta väl hand om dig!
