Kan man själv träna bort social fobi?

Ingrid Gråberg svarar:

Om det är generell social fobi som din dotter lider av så är det bra att hon inte undviker varenda situation som kan tänkas bli jobbig för henne. Ju mer undvikandebeteenden man ägnar sig åt, desto mer befäster man problemet. Stannar man bara hemma i sin lugna vrå slipper man utsättas för obehaget att bli granskad av andra. På så sätt får man så att säga bevisat för sig att det är säkrast att hålla sig undan sociala situationer om man vill slippa känna ångest. Att du ser till att din dotter kommer iväg hemifrån varje dag är med andra ord helt rätt tänkt, men räcker det? Ja, det är frågan. Det tråkiga svaret lyder: Det beror på.

Det som kan spela roll är bland annat hur starka obehagskänslor din dotter upplever, hur motiverad hon är att ta itu med problemet, om hon är medveten om hur hennes katastroftankar ser ut (vad hon egentligen är rädd för), hur hennes grundantaganden om sig själv ser ut och om hon ägnar sig åt en massa säkerhetsbeteenden när hon går till affären eller biblioteket. Det sistnämnda är en vanlig förklaring till varför det inte alltid räcker med att ”bara” träna på egen hand.

Säkerhetsbeteenden är saker man gör för att minska risken för att det man fruktar ska inträffa eller att det inte ska märkas så mycket i alla fall. Till exempel om man är rädd för att rodna kan man försöka dölja det med smink eller om man är rädd för att darra på handen kanske man håller hårt i något.

Nu kan många säkerhetsbeteenden få motsatt effekt än den önskade. Håller man hårt i något och spänner musklerna under en längre stund så kan det i sig leda till att man börjar darra. Ändå tenderar socialfobikern att se säkerhetsbeteendena som den viktigaste förklaringen till att man klarade av att gå och handla, åka buss eller hålla sitt föredrag i skolan, istället för att ge sig själv ett erkännande för att man genomförde det hela.

Genom att ägna sig åt olika säkerhetsbeteenden, samtidigt som man tränar på att vistas bland andra människor, undviker man att exponera sig för situationen fullt ut. Det här gör att det inte sker någon nyinlärning, vilket är tanken när man utsätter sig för det som är jobbigt. För att en nyinlärning ska ske räcker det inte med att vara fysiskt närvarande, utan man måste också vara mentalt närvarande så att man kan observera det som händer och sedan utvärdera det hela. Hände något av det som jag fruktade? Spillde jag när jag hällde upp kaffet? Började jag stamma? Tappade jag mitt manus på golvet? Hur reagerade omgivningen? Började någon skratta hånfullt eller kasta ruttna tomater?

Den som klarar att exponera sig fullt ut för de situationer som väcker obehagskänslor kan mycket väl komma över problemen utan att behöva gå i psykoterapi eller äta medicin. Om din dotter vill öka chansen att lyckas kan hon läsa någon självhjälpsbok om social fobi. Samtidigt tycker jag inte att hon ska dra sig för att söka professionell hjälp om det är så att hon har ett stort lidande och/eller avstår från att göra mycket saker på grund av sin rädsla. Ett alternativ till vanlig terapi är internetbehandling.

Slutligen undrar du om det kan bli värre och tillstöta panikångest. Den risken finns och är en anledning till varför det är bra att ta itu med problem innan de växer sig allt för stora. Samtidigt finns det en chans att det går åt andra hållet. Det händer till och med att personer som varit väldigt upptagna med att tänka på hur omgivningen ska uppfatta dem plötsligt inser att de inte behöver bry sig om vad andra kan tänkas tycka om eventuella stamningar, darrningar och så vidare.

Att bara gå och vänta på en plötslig ingivelse är dock inget som jag rekommenderar. Det är lite som att hoppas på en lotterivinst, utan att köpa någon lott. Bättre då att skaffa sig kunskaper, sätta upp mål och träna – på egen hand eller med hjälp utifrån.

Här kan du läsa mer om:
Social fobi
Internetbehandling

Vänlig hälsning,