7/17/2013

Hur påverkar min väninnas utbrott hennes son?

Jag är så ledsen för min vän som mår psykiskt dåligt och har ett destruktivt beteende. Hon har brutit ihop och inte kunnat komma upp ur sängen och har några ggr fått vredesutbrott, kastat saker i golvet och slagit i dörren osv.

Hon har nu tagit hjälp för detta, men jag undrar hur barnet påverkas av att ha sett detta? Barnet är 3 år, har en pappa som är trygg och lugn, och mamman är en väldigt bra mamma när hon mår bra. Vilket hon gjort den största delen av tiden, men några ggr har barnet bevittnat dessa utbrott när mamman är förtvivlad och inte kan kontrollera sina känslor.

Nu har hon en väldig ångest för vad hon gjort inför sin lille son och tänker att han är "skadad" för resten av livet. Han har ju såklart blivit rädd och ledsen i tumultet.

Vad kan man svara henne när hon känner så här? Jag lyssnar och finns till, men det är svårt för mig att svara och ge några råd om detta.


Jenny Klefbom svarar:

Vad fint av dig att vilja hjälpa din vän med det här. Du hjälper ju även sonen genom att erbjuda mamman ditt stöd.

Det är mycket vanligt att personer som lider av psykisk sjukdom späder på sin sjukdom ytterligare genom att dränka sig själva i självklander, skuldbelägganden och skamkänslor. I normala fall fyller (måttliga) skuldkänslor en funktion på så sätt att de driver människor till att göra förändringar i livet och gottgöra andra för skador de har ställt till med. Men när man redan mår dåligt brukar skuldkänslorna snarare ha formen av ändlöst ältande eller katastroftankar om framtiden. Och då fyller de ingen vettig funktion alls.

Din vän har gjort det allra bästa hon kunde göra i sin situation: hon har sökt och tagit emot hjälp. Det är allt man kan göra när man är psykiskt sjuk, och det är också vad som brukar leda till att saker normaliseras. Man kan jämföra med vad någon som är kroppsligen sjuk skulle kunna känna i en liknande situation. Inte skulle den som tvingats sitta i rullstol en period klandra sig för att hon inte har kunnat bära omkring på sitt lilla barn? Inte skulle den som har haft 40 graders feber känna skuld över att hon sovit 20 timmar/dygn? Inte skulle den som lider av svår smärta tänka att det skadar barnet om man ibland gråter eller kvider?

Vad jag menar med detta är att din väns skuldkänslor kanske snarast får ses som en del av hennes psykiska problematik; som ett symtom Om det är så, så kommer inga försäkringar i världen från din sida att kunna få henne på andra tankar. Men förhoppningsvis kommer däremot hennes behandling att leda fram till att hon kan släppa sitt ältande.

Om det däremot är så att hon känner en genuin oro på rationella grunder för hur hennes barn har påverkats, så skulle det kunna vara en idé för henne att prata igenom detta med en person kunnig i barnpsykologi. Kanske kan hennes egen terapeut hjälpa till med att skriva en remiss till BUP eller någon annan barnpsykologisk verksamhet.

Jag kan inte bedöma vare sig hur livet har sett ut hemma hos din väninna när hon har mått som sämst, eller hur hennes son har reagerat på detta. Men jag kan säga att barn som har en frisk och välfungerande förälder att ta sin tillflykt till inte lider lika mycket skada som barn som är helt hänvisade till en förälder som inte klarar av att ge dem omsorg.

Jag kan också säga att barns förmåga att läka efter att de varit med om något traumatiskt är mycket stor. Ett led i detta läkande kan vara att man pratar med barnet om vad det har varit med om och varför. I det här fallet skulle det till exempel kunna vara bra om barnet förstår att det han har sett handlar just om en sjukdom, och att han själv inte har någon skuld till det inträffade. Kan man dessutom lova att det är mycket liten risk för att det händer igen så är det förstås också jättebra. Kan man inte lova detta så kan det i stället vara en bra idé att prata igenom vad man ska göra om det händer igen – så att man är förberedd nästa gång.

Vänlig hälsning,