Varför gör kompisen sönder min dotters leksaker med flit?
Jag har ett stort problem som jag behöver hjälp med. Min dotter har en kompis som alltid gör sönder någon av hennes saker med flit varje gång hon är hemma hos oss. Båda flickorna fyller 8 år i år. Jag tycker jättemycket om föräldrarna och vill helst inte stöta mig men känner samtidigt att min dotter blir lidande och det är ett väldigt okamratligt beteende.
Jag har tagit upp det med hennes föräldrar som talar med henne som att det är olyckshändelser att hon skall vara försiktig med andras saker. Men det är inga olyckshändelser utan avsiktligt. Vad skall jag göra och vad beror det på? Jag har börjat att säga nej till att vara barnvakt pga detta, vill helst inte ha hem henne till oss alls.
Kan jag säga att jag kan ställa upp och hämta på fritids mm om vi kan vara hemma hos dem istället? Vill helst inte ta upp det igen eftersom det inte har gett något resultat utan att de mest har blivit stötta.
Jenny Klefbom svarar:
Det är en svår situation du beskriver. Väldigt många föräldrar, kanske nästan alla, har en lite förskönad bild av de egna barnen i jämförelse med andra barn. Det är förstås av detta som uttrycket ”egna barn och andras ungar” kommer. Och på grund av detta är det alltid svårt att ta upp andra barns tillkortakommanden med deras föräldrar. En annan anledning att ibland hålla tyst är att man riskerar att barnet får en riktig utskällning av sina föräldrar i stället för att problemet löses. Men den risken verkar vara liten i ert fall.
Jag misstänker dock att flickans föräldrar inte försöker bortförklara eller förminska problemet då de talar om incidenterna som ”olyckshändelser”. Troligare är att de faktiskt tror att det handlar om olyckshändelser. De ser förmodligen inte det upprepade mönstret i beteendet på samma sätt som du gör.
Ett annat alternativ är att det väcker så mycket oro och obehag hos dem att deras dotter gör såhär att de helt enkelt inte riktigt förmår att ta in sanningen.
Ytterligare en möjlig förklaring skulle kunna vara att föräldrarna vet något om sin dotter som inte du känner till, såsom att hon är väldigt motoriskt omogen, har svårt med sin impulskontroll eller något liknande.
Dessa hypoteser om varför föräldrarna agerar som de gör tar jag upp för att jag tror att det kan få dig att känna dig mindre arg på dem om du tänker dig att allt handlar om att de inte riktig förstår; att de inte ser saken ur samma synvinkel som du.
Jag tänker mig att du kan gå två vägar för att komma tillrätta med det här problemet. Den ena är att ta upp saken på nytt med föräldrarna, men att den här gången peka på att detta är något som sker regelbundet och systematiskt. Den här gången måste du stå på dig i din uppfattning, och inte acceptera deras förklaringar. Sedan är det ofta bättre att inleda med frågor kring vad de tror att det här bottnar i, snarare än i att börja komma med egna idéer och antaganden. Se till att samtalet sker när barnen inte är närvarande, och att ni har tid att prata igenom saken ordentligt.
Den andra vägen är att du i stället pratar med flickan om vad du ser. Håll noga uppsikt nästa gång hon är på besök hos er, så att du vet exakt hur allt har gått till. Prata sedan lugnt med henne, utan att vara arg eller anklagande och försök få reda på vad som leder fram till leksakssaboterandet. Självklart har man som förälder rätt att prata med sina barns kompisar om vilka regler som gäller hemma hos en själv.
Sen finns ju förstås också den tredje väg som du själv beskriver; att sluta ta hem flickan helt. Den fråga som väcks hos mig då är vad din egen dotter skulle tycka om det? Det verkar av din beskrivning som att hon ändå värderar vänskapen mer än sina saker? Och då är det kanske värt att ändå försöka göra någonting åt problemet. Det är också jättebra för barn att redan i så unga år få guidning i, och erfarenheter av, hur man löser konflikter.
Vänlig hälsning,
