6/12/2013

Jag kan inte sluta tjata på min 9-åring

Min son är nio år och bor varannan vecka hos mej. Han är smart och snäll och världens finaste. Jag känner dock att jag är på honom hela tiden, han petar näsan som en ovana och sitter och suger på fingrarna bla. Småsaker som ser otrevligt ut och som jag är rädd att han plötsligt ska bli retad för i skolan.

Dessutom upplever jag honom som väldigt handlingsförlamad, det finns ingen kraft att komma igång med saker på egen hand längre utan han blir passiv och vill helst se på tv, vilket han får begränsat. Men det blir som att han bara går och väntar på att bolibompa ska börja, som han går i ett klister. Tillsammans med kompisar är det inget problem.

Jag upptäcker att jag tjatar om det oxå, att han behöver göra saker, jag vill ta med honom på utflykter men han säger nej till allt. Ibland tvingar jag honom med och då blir det alltid tårar men är inga större problem när vi väl är iväg.

Det känns som att jag är på honom om hur han är och beter sej. Försöker låta bli men så är det nån oro som drar igång att han ska bli retad eller hanma i en ond passiv cirkel. Försöker vara inspirerande men måste medge att jag är rätt så dålig på det.

För övrigt är han en glad och rolig typ och jag märker att jag bara är en jäkligt jobbig mamma med mitt tjat om hur saker borde vara. Märker att han gör saker bara för att behaga mej och inte för sin egen skull. Det blir ett sätt att få lugn och ro.

Jag är rädd att jag trycker ner honom istället för att lyfta honom. Känner mej ofta som en dålig mor.


Jenny Klefbom svarar:

Det verkar onekligen som att ni har hamnat i negativa cirklar, du och din son. Du upplever dig som en tjatig, ja till och med ”jäkligt jobbig”, mamma. Men ändå förmår du inte sluta vara på din son om än det ena än det andra. Varför det, kan man fråga sig. Jo, för att det inte är irritation, perfektionism eller en allmän missnöjdhet som driver dig. Det är oro som är känslan som ligger bakom ditt ”jobbiga beteende” och oron gäller din son.

Oro över ett barn skulle jag vilja påstå är en av de starkaste drivkrafterna som finns hos en förälder. Men vad handlar din oro om? Som du skriver så är du orolig för att din son ska bli retad, eller hamna i total passivitet. När man är orolig så är den första frågan man bör ställa sig om det finns något fog för oron. Om det gör det så är det ju bra att man är orolig, eftersom det kommer att driva en till att åtgärda det som väcker oron.

Att bara gå och oroa sig lite diffust leder däremot inte till något gott alls. Så min första fråga till dig blir om det finns någon risk för din son att bli retad?

Du tar upp att han inte är passiv tillsammans med kompisar, vilket får mig att förstå att han har kompisar. Du tar också upp att han är snäll, glad och rolig, vilket inte är egenskaper som jag associerar med ensamhet och att bli retad.

Nästa fråga gäller passiviteten. Du tar ju själv upp att det egentligen är främst när din son är ensam tillsammans med dig som han är passiv. Ett sätt att börja utforska det här är att fråga din sons pappa hur det ser ut när pojken bor hos honom. Är han lika passiv där? Och om inte, hur lever han sitt liv när han är hos pappa?

Gå vidare med att fråga lärare och fritidspersonal hur de upplever din son. Är han mycket ensam i skolan? Sitter han passiv? Har han svårt att sysselsätta sig själv och behöver andra för att ta sig för något? Upplever de att han har svårt med den sociala kompetensen?

När du har kommit så här långt är det kanske också dags att fråga din son lite om hur han upplever sitt liv. Är han passiv av någon särskild anledning? Kanske har han långa och aktiva dagar och behöver koppla av när han kommer hem? Kanske är det just ditt tjat som väcker hans protestlusta? Kanske skulle han vilja ha det på ett annat vis på fritiden?

Just detta sista skulle jag vilja veta lite mer om. De flesta 9-åringar har hunnit bli så stora att det inte längre är föräldrarna som är favoritumgänget. Faktum är att många i den åldern har ett mycket intensivt kompisliv, där man sover över hos varandra och tillbringar all sin lediga tid tillsammans med kompisar. Kanske gäller detta i synnerhet ensambarn (som jag har tolkat det som att din son är). Då det inte finns något syskon att vara med blir man ännu mer beroende av kompisarna för att ha kul.

Ibland hänger man som förälder inte riktigt med i svängarna när ens barn växer upp. Ibland kanske man inte ens riktigt vill hänga med, om det innebär att man måste inse att barnet är på väg bort från en.

Om det är såhär, att din son egentligen vill vara med kompisar på fritiden men av någon anledning inte riktigt har kommit till skott med detta så kan du hjälpa honom genom att välkomna hans kamrater hemma – och släppa iväg honom till dem. Kolla också hur attraktivt ditt utflyktsförslag blir om ni bjuder med en kompis på utflykten.

Vänlig hälsning,