2013-06-14
Hur berätta för 8-åring om nya partnern?
Jag har levt ensam i många år och bor med min åttaåring som är hos mig varannan vecka. Sedan snart två år har jag träffat en ny partner, som har barn på heltid, men vi har valt att ta det lugnt och inte berättat ännu.
Jag har velat lösa en del konflikter med mitt ex innan jag berättar men vi har kvar våra konflikter och jag känner att jag inte vill ha paus-knappen nertryckt längre.
Så nu känner jag att jag vill berätta för min åttaåring om att jag har träffat en ny (och informera mitt ex innan jag gör det). Känner mig bara osäker på hur och när jag gör det bäst. Jag har aldrig varit i en sådan här situation. Hur gör man? Hur säger man? Hur lång tid ska man låta passera från att man har berättat till att ens barn faktiskt får träffa sin nya partner?
Det kommer att bli stora förändringar, tänker jag. Min åttaåring är van vid att ha mig fullt ut varannan vecka, och nu ska både en ny partner och nya barn in i vårt liv (på sikt).
Jenny Klefbom svarar:
Jag vill börja med att säga att för de allra flesta barn är det en rolig och bra sak att få nya familjemedlemmar. Kanske inte alltid från första stund, men när den inledande nervositeten har lagt sig så upplever de allra flesta att livet blir roligare med lite mer liv och rörelse omkring sig.
De gånger utfallet inte blir så lyckat är ofta när föräldrar inte räcker till på grund av stress eller att de tagit på sig för mycket, eller när man bara rusat åstad utan att tänka igenom innan hur man vill ha det.
När jag läser ditt mail så får jag bilden av en rakt motsatt situation. Först och främst så beskriver du att din åttaåring är van vid att ha dig fullt ut. Kanske tänker du att det innebär en risk för svartsjuka och ägandekänslor hos ditt barn? Jag kan ju inte garantera dig att det inte blir så (särskilt inledningsvis), men generellt så skulle jag nog säga att just det faktum att ditt barn inte har upplevt någon brist på kärlek och uppmärksamhet från dig är en bra grund för att kunna släppa in andra i sitt, och ditt, liv. Det är när det är brist på något som det uppstår missunnsamhet och revirkamper.
Du låter också som en person som noggrant tänker igenom saker innan du handlar, och som skyndar långsamt. Det är också något som brukar leda till att det blir bra när man väl agerar.
Finns det något hos dig som jag tycker att du kanske borde förändra, så är det din osäkerhet på att du själv duger till att hantera känslomässiga situationer tillsammans med ditt barn. Det finns ju inget manus eller någon manual för hur man gör det du står inför. I sådana lägen behöver man koppla på sina känslor lite mer och strunta i vad som är förnuftigt och rätt eller fel. Mitt råd till dig är alltså att gå på dina känslor. Vad vill du säga till ditt barn? Hur känner du inför allt det nya, och kan du förmedla dessa känslor till ditt barn? Kan du också släppa lite på kontrollen, och låta det blir lite som det blir, också med utgångspunkt i hur ditt barn reagerar när du berättar?
Våga lita på dig själv. Våga lita på ditt barn. Och våga lita på att ni kommer att få det fantastiskt bra tillsammans. Visst kommer det bli stora förändringar. Men förändringar är inte alls nödvändigtvis någonting negativt.
Vänlig hälsning,
