6/19/2013

Mitt bonusbarn har problem med sina två familjers olika värderingar

Jag har två bonusbarn en tjej på nio och en kille på tio år.

Problemet är att min sambos ex och våran familj har väldigt stora skillnader i grundläggande värderingar. Detta blir särskilt svårt för killen. Dottern har inte lika stora problem utan har accepterat skillnaderna i familjerna. Skillnaderna rör mycket i vardagen. Och begrepp om vad som är rätt och fel. Vi har bestämda tider när man skall gå och lägga sig, hos deras pappa får man gå och lägga sig när man vill. Vi är noga med att man inte ljuger medan deras pappa använder smålögner för att få en bättre tillvaro och lär barnen göra det. Pappan följer inte upp läxor osv. Detta är få exempel bland många. Detta är saker som min sambo har pratat med sitt ex om så vi vet att det är så och inte bara något som barnen säger. Vi vet att det inte går att synka värderingarna mellan familjerna. Det gör att killen upplever sin tillvaro mycket bättre hos sin pappa och vill helst vara där. Där är tillvaron smidigare och man behöver inte ta ansvar och gör bara det man vill. Men vi är oroliga för sonens utveckling när han är där.

Han som de flesta andra killar ser upp mycket till sin pappa och därför blir det svårt när vi skall förmedla våra värderingar. Indirekt säger vi då att deras pappa gör fel. Vilket vi iofs tycker men inte vill säga till barnen. Detta märker sonen och jag ser att han brottas mycket med det.

Hur skall vi få honom att uppskatta att vara hos oss utan att vi gör avkall på våra värderingar?


Jenny Klefbom svarar:

Ditt sätt att beskriva de olika kulturerna i dina bonusbarns olika familjer är väldigt polariserat. Det är inte bara olikheter du tar upp, det är snarare som att din familj, och barnens pappas familj, utgör de extrema ändpunkterna på hur det är möjligt att ha det i en familj. Medan ni har bestämda tider, så får man hos pappa gå och lägga sig när som helst. Medan ni är noga med sanningen, så är lögnen något man lär ut hos pappan. Pappan beskrivs också helt strunta i skolans ålägganden. Det ter sig också, i mina ögon, konstigt att han erkänner att han lär ut dessa lögner, låter barnen gå och lägga sig när de vill och struntar i skolan.

Jag blir väldigt undrande över den här beskrivningen. Jag har mycket svårt att tro att pappan skulle hålla med helt och hållet om allt du tar upp om jag hade honom framför mig och kunde fråga. Faktum är också att om pappan både gör sig skyldig till allt detta, och dessutom erkänner det, så är det nog inte så stora problem för din partner att få medhåll för sin sak hos alla instanser. För då handlar det ju om att han utsätter barnen för omsorgssvikt och andra missförhållanden.

Om det alltså verkligen är såhär det är, rekommenderar jag din sambo att genast söka samarbetssamtal hos socialtjänsten. Under tiden som detta sker, så rekommenderar jag er båda att jobba på att få bort den polariserade bilden av barnens respektive familjer. Hur det är hos pappan kan ni inte påverka, men hemma hos er är det ju ni som bestämmer. Fundera över om det finns något ni kan ändra för att minska ner kontrasterna i barnens liv.

Kan det vara så att era ”bestämda tider” är så bestämda att barnen upplever dem som rigida och diktatoriska? Kan det vara så att det är ett alltför stort fokus på skolarbete och plikter, på bekostnad av lek och lust hemma hos er?

Jag vet ju inte hur ni har det hemma, men jag tror att det skulle vara bra för dessa barn med en uppmjukning av de skarpa gränserna mellan deras olika världar. Inte bara för att göra deras vardag lite smidigare, utan också för att ni på det viset minimerar risken för att sonen upplever era regler som ett fördömande av hans pappa. Risken är nämligen stor att det är just den polariserade, uppdelade och konfliktfyllda situationen de lever mitt i som utgör problemet. Att vara tio år och dagligen tvingas välja mellan lojaliteten med en av sina föräldrar är en helt övermäktig situation som inget barn kan hantera på något bra sätt.

Med vänlig hälsning,