Måste man skriva kontrakt med sin psykolog?

Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår att du blir förvirrad över din psykologs prat om ”kontrakt”, då ordet kontrakt kan betyda lite olika saker beroende på i vilket sammanhang det används. Vanligtvis menar man med kontrakt ett slags åtagande som man gör tydligt och även ofta juridiskt bindande genom att båda parter skriver under ett papper. I behandlingssammanhang som det här menar man snarare att man pratar igenom hur man tänker sig att gå vidare tillsammans, det vill säga att man kommer överens om en vårdplan.

Hela syftet med att göra ett kontrakt i en psykoterapi är att patienten genom kontraktet ska få förståelse för sina problem, och för vad som krävs för att komma tillrätta med dem. Syftet blir också automatiskt att psykologen eller psykoterapeuten på det här viset tvingas vara tydlig med sin bedömning och med behandlingsupplägget.

Nästa gång du träffar din psykolog och gör upp kontraktet så förutsätter jag därför att hon kommer att förklara för dig hur hon tänker och resonerar kring dina behov.

Du skriver själv att du inte har några allvarliga problem, och det behöver man ju inte ha för att gå till en psykolog. Men det finns inte heller alltid någon tydlig koppling mellan problemens allvar och behandlingens längd. Faktum är att ett sådant plågsamt symtom som panikångest, som många upplever som oerhört handikappande, ofta kan botas med ett fåtal terapisessioner. Att däremot ändra på gamla invanda, men kanske lite destruktiva, relationsmönster kan ta lång tid. Du kan jämföra med kroppsliga åkommor – att behandla lunginflammation går fort, medan man kan behöva kämpa med en ofarlig vårta jättelänge innan den försvinner.

Varför gör man då ofta upp kontrakt i psykoterapi? Ja, en uppenbar anledning är att du som patient har rätt att veta vad du ger dig in på, både ekonomiskt, tidsmässigt och vad gäller förväntad behandlingseffekt.

En annan anledning är att psyket inte alltid är rationellt. Ofta drar vi oss undan från en behandling när den börjar bli jobbig. Och ofta är det när en behandling börjar bli jobbig som den också börjar leda någon vart. Tanken är då att när du själv sviktar i din motivation och inte riktigt kan lita på dina känsloreaktioner, så ska kontraktet vara en hjälp för dig att fullfölja behandlingen.

För det är ju så att psykoterapi är vård, och inte något man kan jämställa med ett coach- eller stödsamtal. Att gå i psykoterapi innebär att starta en psykisk process som man måste fullfölja om man vill se några bestående förändringar hos sig själv. Det innebär också att det måste vara psykologen som avgör när behandlingen är fullföljd, och inte man själv. Återigen vill jag dra paralleller till den kroppsliga vården: om du slutar med penicillin när du börjar känna dig bra så kan du orsaka en mycket värre infektion hos dig själv. Samma sak gäller faktiskt psykoterapi som avbryts i ett kritiskt skede.

Nu vill jag poängtera att jag själv aldrig har varit med om att en psykolog eller psykoterapeut exempelvis har krävt betalning för terapisessioner som en klient inte utnyttjat efter att ha brutit kontraktet. Kontrakten ska alltså inte betraktas som juridiskt bindande (fråga din psykolog om detta). Däremot tror jag att det är viktigt för behandlingen att du känner förtroende för din psykologs bedömningar, och att du förstår varför hon föreslår en längre kontakt. Det finns ju faktiskt en möjlighet att hon har missuppfattat dina behov, och att du har rätt i din bedömning. Allt det här behöver ni förstås prata om – innan du går in i det åtagande ett kontrakt innebär, alternativt väljer att avböja den vård hon föreslår.

Vänlig hälsning,