6/20/2013

Jag vill inte vara så ilsken mot mitt barn

Jag skulle behöva få råd om hur min förnuftiga del ska kunna vinna över mitt ilskna humör, om det finns några råd?

Det största problemet, det som gör att jag fått nog av mig själv och skriver är att jag tycker att jag går på min son (idag 8 år) alldeles för hårt då jag blir arg. Jag blir aldrig fysisk då jag blir arg (för det fick jag själv uppleva då jag var liten), men jag blir vansinnigt verbal. Jag får ett starkt behov av att vräka ur mig vad jag tycker om det som inträffat, och jag känner själv hur det blir på tok för mycket för min son att kunna ta in, det måste bara bli en hemsk upplevelse. Men när jag blir så där arg så kan jag inte stoppa mig!

Då han var mindre så kunde jag också bli vansinnigt arg, men då intalade jag mig själv att om jag blev riktigt arg så skulle jag snabbt gå därifrån, gå in i ett annat rum, slå på en kudde tills att det kändes bättre. Och det gjorde jag OCH kände mig helt sinnessjuk och skamsen, men bättre än att behandla min son som skit.

Jag har rannsakat mig själv varför jag blir så arg och kommit fram till att det i grund och botten handlar om oro för min son då han ofta visar beteende som inte är bra för honom själv, som jag i ren panik vill försöka vända honom från, på HELT FEL sätt!

Visst har vi många bra stunder där vi kan sitta och prata och jag känner att han vet att jag också förstår honom bättre än andra, då vi egentligen är väldigt lika. Men vad skulle ni rekommendera att jag gör då jag blir sådär arg?


Jenny Klefbom svarar:

Jag ska försöka ge några förslag till hur man skulle kunna tolka dina problem, så får du själv känna efter vilken förklaringsmodell du tycker stämmer bäst och som du vill gå vidare med.

Du tar upp att du som liten utsattes för misshandel. Det är mycket vanligt att föräldrar för vidare destruktiva mönster från barndomen då de får egna barn. Kan det alltså vara så att du med dina utbrott bara upprepar det mönster som rådde i din egen ursprungsfamilj? På ett förnuftsmässigt plan vet du att det är fel, men på ett känslomässigt plan kan det vara mycket svårt att bryta sådana beteenden helt enkelt för att du inte har några andra modeller för hur man beter sig i konfliktsituationer?

En annan möjlig förklaring är att du själv har genuina problem med att kontrollera känslor och andra impulser. Hur fungerar du i andra sammanhang? Gör du ofta överilade saker? Försätter du dig ofta i knipor av olika slag? Handlar du ofta innan du hinner tänka? I så fall finns det kanske anledning att själv söka hjälp. Det finns träningsprogram för personer som är aggressivt impulsiva, exempelvis ART – aggression replacement training.

En annan undran som väcks hos mig är om du är säker på att sonen upplever din ilska så starkt som du själv gör? Kanske är det du beskriver som ”en hemsk upplevelse” för din son i själva verket snarare en överkänslighet hos dig själv för aggressivitet. Det är inte konstigt om du utvecklat en rädsla för aggressivitet i sig i och med att du tycks ha vuxit upp med vuxna som inte har förmått att behärska sig själva i sin aggressivitet. Möjligheten finns faktiskt att det du beskriver som oacceptabel ilska inte alls upplevs som det av din son. Fråga honom! Och fråga även andra som har varit tillsammans med er då du varit arg på sonen hur de har upplevt dig. Det är modigt att våga utsätta sitt föräldraskap för andras åsikter och kanske kritik, men chansen är god att den feed-back du får bidrar med något nytt i din syn på problemet.

Slutligen: Det är ofta oro och rädsla som ligger bakom ilska och utbrott, och det finns en viktig funktion bakom den typen av ilska. Tänk dig om du snällt stod och resonerade kring för- och nackdelar med att inte se sig för i trafiken medan din 3-åring störtade rakt ut bland bilarna. I en sådan situation är ett gallskrik och en avhyvling just vad som behövs för att dels sätta stopp för livsfaran och dels lära barnet en läxa inför framtiden. Det är just den starka ilskan som (då barnet inte får se den så ofta hos dig) gör väldigt starkt intryck på barn.

Du skriver att det som triggar din ilska är det faktum att din son ”visar beteenden som inte är bra för honom”. Du skriver inget om vad det handlar om för beteenden, och jag tror inte heller att det är någon framkomlig väg att bara bemöta dessa oönskade eller oroväckande beteenden bara med ilska. I synnerhet om det inte har lett till att beteendena har ändrats.

Men kanske att din oro är befogad, och att ilskan därmed faktiskt är proportionerlig på ett sätt? Jag vet ju inte vad det handlar om, men ett sätt att slippa hamna i så många ilskeutbrott blir ju då att du ser till att hitta nya vägar för att jobba med pojkens problembeteenden. Kanske skulle det vara till hjälp för dig att bolla hans beteenden med någon på BUP eller inom övriga hälso- och sjukvården för att få mer kött på benen i om din oro är befogad, och vad ni i så fall kan göra för att förändra hans beteenden.

Vänlig hälsning,