8/26/2013

Vilken dag är bästa bytesdag?

Har två döttrar 2,5 & 4 år. För cirka 1,5 år sedan separerade jag och barnens pappa. Jag hade då barnen 70% av tiden.

För 7 månader sedan bestämde pappan att barnen skulle bo varannan vecka med byte måndagar. Jag var helt emot detta men "orkade inte bråka" då han var påstridig. Barnen har sedan dess blivit mer och mer mammiga. 2-åringen gråter mycket på natten innan byten och 4-åringen får vredesutbrott i början av veckan jag har henne.

Vilken dag anser ni man bör byta? Vad kan jag göra för barnen?


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver att du var helt emot att du och pappan skulle dela lika på vården av era två barn, men du skriver inget om varför. Jag undrar lite över detta eftersom det nu för tiden trots allt är vanligast att föräldrar har sina barn halva tiden var efter en separation.

Det är också vanligt att man som ni inledningsvis inte börjar med varannanveckas-boende när barnen är så pass små, kanske för att man fortfarande ammar, eller för att långsamt fasa in barnen i de förändrade vardagsrutinerna. Jag får därför gissa mig fram i hur du har resonerat.

Kanske tänkte du att en vecka är för lång tid för så pass unga barn och att du hade föredragit tätare byten? Det kan ibland vara rekommendabelt då det gäller små barn, eftersom de har en helt annan tidsuppfattning än äldre barn och vuxna. I deras liv är en vecka en lång tid och för att behålla de nära relationerna med båda föräldrarna är det bra att ses ofta. Å andra sidan kan det också vara så att barnen behöver just ”en lång tid” hos varje förälder för att inte bli alltför splittrade. Risken finns ju att all tid annars går åt till att flytta fram och tillbaka, och till att acklimatisera sig till olika regler och rutiner.

Eller är din bevekelsegrund för att motsätta dig varannanveckas-livet mer att du har svårt att släppa ifrån dig barnen? Det vill säga att det är dina egna behov som styr din uppfattning? Så tror jag att många föräldrar känner; det gör ont i hjärtat att inte få se sina små barn på en hel vecka. Ibland kan man lösa det genom att lägga in en liten träff i den andra förälderns vecka, eller att man åtminstone ringer varandra då och då. Men i grunden så är det barnens behov som ska styra, och barn har väldigt mycket att vinna på att ha lika starka relationer till båda sina föräldrar. Man måste alltså stå tillbaka med sina egna behov till förmån för barnens.

En annan möjlighet är att du redan på förhand oroade dig för att barnen skulle utveckla de känslomässiga reaktioner som du nu tycker dig se? I så fall är det intressant varför du hade sådana farhågor, och det kan vara värt för dig att noggrant tänka igenom hur du har tänkt och dragit dina slutsatser.

Det är nämligen så att farhågor och förväntningar ofta uppfyller sig själva. Just den oro som du kände eller känner, tenderar att tas över av barnen och bli deras. Det är alltså alltid bra att som förälder bearbeta sina tankar och känslor så att man sedan kan vara ett stöd för barnen. Exempelvis är det ofta inte så bra att ”inte orka bråka”, om man med det menar att man inte diskuterar igenom saken ordentligt, och kanske tar hjälp av professionella i att lösa situationen till det bästa.

Nu undrar du över vilken dag det är bäst att byta boende på. Det kan inte jag svara på, utan det är just en sådan sak som du och ditt ex skulle behöva sätta er och diskutera igenom. Det handlar om hur era liv ser ut, och även i någon mån hur barnens vardag ser ut på exempelvis förskolan. Om både du och barnens pappa har barnens bästa för ögonen så borde det inte vara så svårt för er att ha en diskussion kring detta. Det är också ofta värdefullt att fråga förskolepersonalen om de kanske ser något som inte ni ser, och har erfarenheter som de kan bidra med.

Du undrar också vad du kan göra för barnen, och där har jag egentligen bara ett enda övergripande och oerhört viktigt svar att ge: samarbeta med deras pappa och undvik konflikter med honom. Hur man bor och hur livet är organiserat är en ganska oväsentlig sak i jämförelse med hur massivt dålig inverkan det har på barns liv att tvingas leva med föräldrar som är i konflikt.

Jag anar också i din fråga en undran över vad barnens känsloreaktioner beror på. Jag kan bara svara utifrån min erfarenhet att sådana reaktioner väldigt ofta beror just på att det är så svårt för dem att deras föräldrar inte håller sams och samarbetar.

Man kan inte utläsa av barns reaktioner vilken förälder som är ”den bästa” eller ”den sämsta”, eller hos vem barnen trivs bäst. Bara att tänka i de banorna är att lägga hela konfliktens börda på deras späda axlar.

Vänlig hälsning,