8/14/2013

Gnällig 6-åring skapar splittring

Jag har en dotter som fyllde 6 år nu under våren. Hon är (väldigt) smart, har otroligt lätt för att knyta nya kontakter, men besitter även förmågan att slå sönder vår familj med GNÄLL. Detta har nu nått en gräns där vår familj är oroliga att vi ska gå sönder. Min sambo (som är hennes bonuspappa) är på bristningsgränsen.

Jag lever alltså i en ny familjekonstellation sedan ett par år sedan. Jag separerade från dotterns pappa när hon var 18 månader.

Genom åren har hon lyckats fullständigt utarma mig med gnäll och tjat. Min starkaste upplevelse av föräldraskapet är att jag mentalt och fysiskt burit på henne. Denna underbara tjej som alla andra får en sådan enorm glädje av. Hon har starka band till sin pappa, morföräldrar och bonusfamilj.

Hon har haft en förmåga att sätta sig på tvären genom gnäll, väldigt ofta när vi ska göra något för hennes skull. Hon tycker att allt är fel, maten vi serverar är äcklig, och kläderna är fel mm mm.och hon är helt fixerad vid sötsaker. Vi har dock lördagsgodis, och fredagspopcorn.

Utflykter havererar hon genom tjat. När man väl kommer iväg är man helt slut och arg.

Är det fel på oss som föräldrar?? Jag försöker vara tydlig och lugn och inte ge efter, men åren går och det blir inte bättre.

Hjälp!!


Ingrid Gråberg svarar:

Den första tanken som dök upp i mitt huvud när jag läste igenom ditt brev var ”oj, vilket ansvar som läggs på 6-åringens axlar”. Hon ensam bär ansvaret för att en familj håller på att ”gå sönder”. Jag förstår att det stundtals kan kännas så för dig, men jag hoppas att du också inser det orimliga i att lägga hela skulden på din dotter. Förmodligen inser du det. Du undrar ju faktiskt om det kan vara något fel på er föräldrar.

Nu tänker inte jag att det här handlar om att det är fel på antingen er vuxna eller på barnet. Däremot verkar kommunikationen mellan er fungera mindre bra. För att ni ska få till en förändring måste ni dels försöka förstå vad som ligger bakom gnället, och dels få syn på vad ni förmedlar till din dotter. Vad säger ni till henne och hur? Vad förmedlar ni med era ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonfall? Vilka konsekvenser får gnället för dottern? Hur ofta leder det till att ni ändrar era planer eller serverar en alternativ maträtt för att den ordinarie inte passade? Får dottern er odelade uppmärksamhet när hon tjatar?

Gnäll och tjat kan göra vem som helst irriterad, särskilt när det förekommer i samband med att man själv bjudit till, att man har hittat på någon rolig aktivitet, bemödat sig om att laga god mat eller köpt en present. Då är det lätt att känna sig kränkt, besviken och arg och tycka att den som gnäller är otacksam och otrevlig.

Ibland kan förstås gnäll och tjat handla om ren otacksamhet och att barnet inte förstår eller bryr sig om hur beteendet uppfattas av andra. Men när gnället förekommer i så många olika sammanhang som du beskriver, men samtidigt bara riktat mot dig och din sambo (så har jag uppfattat det i alla fall), så måste man söka efter andra förklaringar. Var är det skon klämmer egentligen? Smakar verkligen maten illa? Eller är det något annat dottern vill säga med sitt gnäll?

Det är inte alltid som vi vuxna är fullt medvetna om våra känslor och tankar. Därför kan man inte heller begära att en 6-åring ska kunna ge uttryck för sina känslor på ett begripligt och välartat sätt. Du kan nog lugnt utgå ifrån att det inte bara är ni vuxna som upplever situationen som jobbig. Din dotter njuter knappast heller av tillvaron så som du beskriver den. Om du har det i bakhuvudet hela tiden så minskar risken för att du ska bli irriterad. Jag misstänker nämligen att du lätt blir det, för så fort du hör minsta gnäll blir du påmind om alla andra gånger som din dotter varit gnällig och ser förmodligen framför dig hur gnället ska eskalera. Även om du bemödar dig om att behålla lugnet kan det då vara svårt att dölja irritationen.

Försök se den närmaste tiden som ett projekt som går ut på att ni ska försöka förstå vad som utlöser gnällandet och se hur ni förstärker det. Stanna upp nästa gång dottern klagar på maten och förklara att det inte är så kul att höra att hon tycker att det du tillagat är äckligt. Säg samtidigt att du inte tror att hon säger det för att vara elak och att du förstår att det kanske är något annat än köttbullarna som är det egentliga problemet. Var tydlig med att du vill veta vad som gör henne på dåligt humör och att du vill hjälpa henne om du kan, men pressa inte fram några svar.

Passa också på att prata om tillvaron hemma när ni råkar ha en lugn stund tillsammans på tu man hand. Var återigen tydlig med att du vill förstå och att du vill veta vad du kan göra för att ni ska få det bättre tillsammans. Preparera dig med ett stort mått av tålamod och ge inte upp i första taget. Men om du känner att du inte når fram till din dotter kanske du kan föreslå att hon pratar med sin pappa eller mormor till exempel.

Vänlig hälsning,