9/23/2013

Försöka igen - Ska vi träffas utan vår dotter?

Jag och min exsambo fick i februari en liten dotter. Jag har som man varit väldigt närvarande och omhändertagande om vår dotter.

Däremot började jag och min sambo glida mer och mer ifrån varandra. Min sambo valde att lämna mig två veckor in i min föräldraledighet. Dottern var då ett år.

Vi har haft vår dotter varann vecka och den som inte har haft henne har gått hem till den andra mitt i veckan så att det inte ska bli så lång tid emellan.

Vår dotter är en väldigt glad tjej även om hon är arg och ledsen ibland. Hon har inte svårt att knyta an till andra människor utan är väldigt social och harmonisk vad jag kan se. Kontaktsökande och framåt.

De senaste månaderna vi börjat prata med varandra igen. Det har lett till att vi vill se om det finns något emellan oss¨och börjat "dejta". Vi har även bestämt oss för att gå i parterapi och om inte annat reda ut det som varit. Även har jag själv börjat gå i terapi.

Min exsambo tycker att vi ska sova över hos varandra och umgås mycket. Jag tycker det är trevligt och njuter av att vara en familj. Däremot är jag inte säker på att det blir jag och min ex sambo i slutändan. Det är mycket att reda ut. Jag undrar hur vi ska tänka med vår dotter. Ska vi umgås med henne och sova över? Mår hon bra av det även om det blir ett "uppbrott" igen. Ska vi bara ses på helger istället och inte sova över? Träffas utan vår dotter?

Villrådig pappa


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inledningsvis att ni fick er dotter i februari, men eftersom du senare skriver att din sambo lämnade dig när dottern var 1 år så förstår jag att det inte var i februari i år som dottern föddes. Däremot blir jag osäker på om er flicka nu är ett, två, tre eller kanske flera år gammal? Jag tycker nämligen att hennes ålder är en viktig aspekt för hur ni ska tänka kring ert umgänge.

Om dottern bara är ett år så påverkas hon mindre av sådant som rör förhoppningar och förväntningar, då så små barn inte har det tänkande som krävs för att man exempelvis ska grubbla över framtiden.

Vad som däremot kan vara desto viktigare för det riktigt lilla barnet är att det finns någorlunda stabila vardagsrutiner där hon får möjlighet att stå i centrum. Är man väldigt upptagen av sin relation, och sina egna känslor, så finns det ju en liten risk att barnets behov ibland får stå tillbaka.

En annan viktig fråga är just din och din exsambos tankar inför framtiden. Det var hon som lämnade dig. Men som du beskriver det är det nu hon som ”vill mest” när det gäller er eventuella återförening. Eller så missuppfattar jag dig och hon är bara mer spontan och intensiv i sitt sätt att vara än vad du är.

Däremot så förstår jag att det ur ditt perspektiv inte är självklart att det blir ni två i slutänden. Du slits, som jag förstår det, mellan den sköna känslan av att ”allt är bra” och att ni är en familj igen, och tvivel på om det kommer att fungera i längden.

Just hur du (och även förstås mamman) känner inför umgänget är faktiskt också en viktig omständighet för er dotter. Att dra in sitt barn i någon slags ”falsk lycka” som man ägnar sig åt som en flykt från alla de verkliga problemen är förstås inte juste. Och att dra in barnet i situationer som ofta slutar med bråk, långa nattliga diskussioner, långvarig spänd tystnad eller annat som man förknippar med olösta relationsproblem är inte heller önskvärt.

Om du instinktivt känner igen dig i någon av mina beskrivningar, eller på något annat sätt känner att umgänget inte känns helt rätt, öppet eller ärligt, så kommer dina känslor att påverka även ditt barn. I så fall är det kanske en tryggare miljö för henne att umgås med er en i taget och vara hos en barnvakt då ni tar trevande steg mot att bygga upp ert förhållande på nytt. Just det faktum att du skriver till Psykologiguiden med din fråga får mig att misstänka att allt ännu inte känns helt bra och avspänt för dig.

I grunden är det inte farligt för ett barn att uppleva att föräldrar har känslor och ett eget liv. Och ju yngre man är ju mer går en förbi av de rent konkreta och praktiska händelserna, även om även små barn har god förmåga att uppfatta känslor hos andra.

Att däremot leva flera år med föräldrar som vacklar in och ut ur sitt förhållande kan upplevas som stressande för barn, som ofta i det läget tar på sig ansvar för föräldrarnas mående och relation.

Men det som är riktigt skadligt för barn i alla åldrar, är att utsättas för de vuxnas konflikter. Det är lätt att leva sig in i hur otryggt livet blir om man är helt beroende av personer som beter sig våldsamt och aggressivt mot varandra, som inte alls förmår lösa sina egna livsproblem och än mindre erbjuda en trygg och bra miljö för sina barn. Men så låter det ju inte alls som att det är mellan dig och din före detta sambo.

Vänlig hälsning,