7/31/2013

Jag har onormalt förhållningssätt till mat

Jag är snart 22 år, och sedan jag var 15 har jag haft problem med mat. Jag har pendlat mellan att knappt äta något, vara ute och springa varenda dag, för att sedan ett par dagar senare äta hur mycket som helst när jag är ensam.

Senast idag så var jag bortrest ett par dagar, och när jag kom hem kunde jag bara tänka på vad jag skulle äta. Jag var inte ens hungrig och jag satt inte ens ner, jag gick bara runt och gjorde andra saker samtidigt som jag hetsade i mig maten. Jag har försökt kräkas upp mat otaliga gånger men aldrig lyckats. Varje gång jag är magsjuk eller liknande och faktiskt behöver kräkas blir jag jätteorolig och tycker det är fruktansvärt, så jag kan inte förstå varför jag vill dra det här på mig själv. Nu sitter jag bara och avskyr mig själv och har ont i magen och är så arg och ledsen.

Varenda dag så funderar jag över vad maten innehåller, hur mycket kalorier, hur många gram, hur mycket jag måste träna för att förbränna, kanske är jag bra nog, kanske får jag äta, nej förresten jag är fet ful och äcklig... varenda dag, och jag orkar inte mer. Ibland kan jag se mig själv i spegeln och bara börja gråta.

Jag förstår inte varför det måste vara såhär. Jag är 173 cm lång och väger runt 60kg. Jag har alltid varit aktiv och dansat mycket, gymmat, och jag är väldigt intresserad av matlagning och kost i allmänhet. Varför har jag ett sånt här stört synsätt på mat? Tacksam för svar.


Ingrid Gråberg svarar:

I vårt överflödssamhälle är det förmodligen en ganska liten minoritet som har ett helt sunt förhållningssätt till mat, det vill säga som bara äter när de är hungriga, som slutar äta när de känner sig mätta (även om det finns mat kvar på tallriken eller chips kvar i skålen) och som inte går runt och tänker på vad de ska äta härnäst eller vad de nyss har stoppat i sig.

Jag törs nog påstå att de flesta av oss äter vid fler tillfällen än när kroppen verkligen behöver det. Vi äter för att fira, för att vi blir bjudna/av artighet, som tröst, som njutning och så vidare. Och när det smakar riktigt bra klämmer vi gärna ner en liten bit till så att vi kan njuta ännu mer. Att det kan komma surt efteråt i form av magknip, och på ännu längre sikt viktuppgång, det struntar man i för just då är det ju så gott.

I vår del av världen har vi idag kommit långt från de livsvillkor som rådde när vi en gång i tiden bodde i grottor, men våra kroppar fungerar ungefär på samma sätt. Då fick vi leta efter ätbara växter och villebråd att jaga, och vi fick vara beredda på att tillgången på mat kunde variera. Nu behöver vi bara gå in i en affär eller restaurang för att få tag i föda och vi matas ständigt med reklam om ätbara ting. Som om frestelserna inte vore nog så har snart sagt varenda tv-kanal någon form av matlagningsprogram och utbudet av kokböcker är enormt.

Samtidigt som vi lever i detta överflöd exponeras vi för reklam, tidningsartiklar och tv-program som direkt eller indirekt signalerar att utseendet är viktigt och att det är snyggt och hälsosamt att vara smal och vältränad. I en och samma tidning kan man hitta kakrecept och bantningstips.

Att vi tänker mycket på mat och på hur vi ser ut är inte så konstigt, menar jag. Ibland går det här över styr och blir till ett allvarligt problem, och så verkar fallet vara för dig. Varför det har blivit så kan jag inte svara på men, precis som det gjorde för dig, så startar problem kopplade till mat och kroppsuppfattning oftast i tonåren. Det skulle både kunna ha en biologisk förklaring, i och med de hormonförändringar som sker, och en psykologisk förklaring. Under de här åren är man som regel mycket upptagen med att jämföra sig med andra och medvetenheten om den egna kroppen är stor.

Av ditt brev framgår det att du har en påtagligt negativ självbild och att ditt förhållande till mat är destruktivt. Du skriver att du inte orkar mer och det tolkar jag som att du kommit till en punkt där du vill ha hjälp för att ta dig ur den här negativa cirkeln av självhat, kaloriräknande och hetsätningar.

Mitt råd är: Tveka inte en sekund. Ring redan idag till närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning och var lika tydlig som i ditt brev hit. Då bör du få komma på ett bedömningssamtal inom en rimlig framtid. Under tiden du väntar hoppas jag att du åtminstone kan försöka vara lite snällare och mer förlåtande mot dig själv. Se på dig själv med samma ögon som du ser på andra. Jag gissar nämligen att du inte är lika dömande mot andra som mot dig själv.

Vänlig hälsning,