Det går inte att samarbeta med min styvdotters mamma
Hur ska jag och min man agera när hans 16-åriga dotters mamma ljuger för oss om viktiga saker, t.ex. att dottern får resa genom halva Sverige för att hälsa på vänner, missa någon skoldag här och där, trots att vi specifikt sagt ifrån?
Vi kan komma överens med mamman om vilka regler som gäller, sedan vänder hon kappan efter vinden (vill vara kompis med dottern?) och gör som dottern vill istället. Mamman och pappan har delad vårdnad.
Det värsta är att dottern nu börjar ta efter mammans beteende och ljuger i allt större utsträckning. Hon kräver pengar av sin pappa (för mamman har inga) och behandlar honom så respektlöst ändå.
Att prata med mamman är som att prata med en vägg, hon gör ju som hon tycker ändå och skyller sedan allt på alla andra.
Vi är så hopplöst trötta på hela situationen och det sliter på vår relation till dottern, så vi skulle verkligen uppskatta goda råd.
Jenny Klefbom svarar:
Jag håller med dig om att den här konflikten mellan er och flickans mamma naturligtvis sliter på relationen till er dotter. Och det gör ju inte situationen bättre för henne, som redan verkar ha det lite jobbigt med alla brutna överenskommelser och oförutsägbarheten i sitt liv.
Jag förstår att det känns helt tröstlöst för er att sitta ner och göra överenskommelser med en vuxen människa, som sedan inte visar sig vara vatten värda. Att dessutom se sin lilla flicka få friheter som man instinktivt känner att hon inte är mogen för, eller inte mår bra av, är inte lätt det heller.
Samtidigt är det så att man har de föräldrar man har. Och det är inte självklart att det värsta för ett barn är att ha väldigt olika regler hos sina båda föräldrar. Faktum är att forskningen visar att det barn far mest illa av är just osämja och konflikter mellan föräldrarna. Jag vet inte hur din mans dotters mor skulle förklara sitt beteende. Men jag är ganska säker på att hon har en förklaring, och att hon tycker sig vara i sin fulla rätt att uppfostra sitt barn på det sätt hon tycker är bäst. Oavsett vad någon annan tycker om saken.
Med detta vill jag ha sagt, till er och till alla andra föräldrar i er situation, att man kan stånga sig blodig över de missförhållanden man tycker att barnet är utsatt för, men det enda man åstadkommer är djupare splittring och en mer konfliktfylld situation runt barnen.
Jag menar naturligtvis inte att man ska acceptera precis vad som helst. Men när man har kämpat för att göra överenskommelser under lång tid utan att lyckas är det dags att göra bokslut. Antingen accepterar man olikheterna och bestämmer sig för att bara ta ansvar för det man kan – nämligen sitt eget agerande i förhållande till barnet. Eller så kommer man fram till att situationen är fullständigt ohållbar, om barnet t ex utsätts för stora risker vad gäller liv och hälsa. Och då behöver man dra in myndigheterna för att försöka utverka enskild vårdnad.
Mitt råd är alltså att ni pratar igenom hur ni ska förhålla er i fortsättningen, och när ni har fattat ert beslut också accepterar situationen som den är.
Vänlig hälsning,
