Vår 7-åring kan inte leka själv
Jag är bekymrad över vår 7-åriga kille som inte kan leka själv. Det här började för lite mer än ett år sedan och har hållit i sig sen dess. Om vi hämtar från skolan vill han alltid ta med eller gå med en kompis hem. Är vi hemma och vi städar eller gör övriga dagliga sysslor kan han ligga på golvet och sucka, pusta och grina över att han "har inget att göra".
Vi hittar på och gör mycket saker med honom för att han skall få aktiveras på ett bra sätt, men så fort vi kommer hem från tex bowlingen går det inte mer än en halvtimme så ligger han på golvet igen.
För ett drygt år sedan gjorde vi en jätterockad i hans rum. Vi målade om i färger han valt ut, vi skaffade nya möbler och förvaring så att vi kunde rensa ut och göra hans rum till en plats där han kunde vara när han har tråkigt och leka med sina leksaker ( vilket han har mycket av ), men han tycker det är "tråkigt" att leka själv.
Vi har verkligen försökt ALLT utan resultat. Han vill aldrig leka själv.
Han är en glad och rolig kille med lagom mycket hyss och trots, men detta stör mig då vi har flera barn som har sina aktiviteter och vi själva likaså. Han kan liksom inte acceptera att det inte går att vi sysselsätter honom hela tiden.
Hjälp mig med eran erfarenhet åt vilket håll jag skall gå. Jag har kört fast!
Jenny Klefbom svarar:
Jag utgår i mitt svar ifrån att din son är en helt vanlig pojke som inte har några egna svårigheter av något slag. Varför jag skriver detta är att det finns barn som har exempelvis så bristfällig fantasi, så kort uthållighet, så speciella eller egensinniga intressen, eller ett så egocentriskt sätt att se på världen så att de faktiskt har stora svårigheter att leka själva. Dessa barns svårigheter brukar dock visa sig även på andra sätt, så att man vid 7 års ålder kanske har börjat fundera över om barnet exempelvis behöver extra stöd i skolan.
Men som sagt; jag utgår nu ifrån att din sons liv i övrigt fungerar bra. Och då ser jag redan i andra stycket av ditt brev något som skulle kunna vara en delförklaring till varför ni har det som ni har det. Du skriver att ni ”hittar på och gör mycket saker med honom för att han skall få aktiveras på ett bra sätt”. Det låter omtänksamt och snällt, men när man är 7 år är ändå det vanliga att man inte längre tillbringar så mycket av sin fritid med sina föräldrar, och att man har utvecklat egna intressen och aktiviteter.
Faktum är att de flesta 7-åringar inte nödvändigtvis tycker att det är så kul att göra saker med föräldrarna; man brukar i den åldern vara ganska så upptagen av kompisar och det gemensamma liv man har börjat utveckla tillsammans med dem – utanför föräldrarnas kontroll.
Du tar också upp att sonens högsta önskan är att vara med kompisar på fritiden. Det är en rimlig önskan i hans ålder, och kanske något ni behöver försöka tillgodose i lite högre utsträckning? Kanske är hans oförmåga att sysselsätta sig själv delvis ett uttryck för att han faktiskt lider av att inte få ha det sociala liv som han önskar.
Oförmågan kan förstås samtidigt fylla funktionen av protestaktion mot er föräldrar som ju som jag förstår det inte alltid tillåter att kompisar följer med hem. Det blir hans sätt att visa att ”se hur (jobbigt för er) det blir nu när jag inte fick ta med min kompis hem!”.
Men också det faktum att ni gör så stora ansträngningar för att tillfredsställa er sons önskan om att underhållas bidrar säkert till att det inte blir lika motiverat för honom att göra dessa ansträngningar själv. Sådana påkostade aktiviteter som att gå och spela bowling gör de flesta barn bara någon gång ibland, kanske på födelsedagen eller när morfar vill bjuda på något extra. Är man van vid att få sådant serverat relativt ofta så är det inte så konstigt att reagera med mer tjat och protester mot den tråkiga vardagen än vad de flesta andra barn skulle göra (det vill säga barn som förstår att tråkig vardag är det normala).
Förslag på lösningar på problemet blir alltså dels att tillåta mer av kompisumgänge, men också att sluta servera färdiga aktiviteter så ofta som ni gör, och att låta dem ni behåller vara inplanerade i förväg och inte en konsekvens av tjat. Det är nämligen väldigt viktigt att aldrig någonsin uppmuntra och belöna tjat om ”tråkighet” genom att erbjuda vuxeninitierade aktiviteter.
Se alltså till att härda ut när er son tjatar, och låta honom ha tråkigt tills det blir så tråkigt att det blir roligare att hitta på något själv. Det kan ta ganska lång tid i början, om tjatet tidigare har haft för honom avsedd effekt (att få igång er). Kanske kan det då hjälpa er att tänka på att ingen någonsin har tagit skada av att ha tråkigt.
Med vänlig hälsning,
