Skrattar när folk pratar med mig
Jag har i många år kunnat skratta vid jobbiga situationer, ex begravningar. Har känt att det varit mitt sätt att hantera sorg. De sista halvåret har det dock blivit värre och värre. Nu kan jag inte prata med folk utan att börja skratta, det går bra så länge jag är den som pratar och de andra lyssnar, men så fort den andra börjar prata och jag ska lyssna så börjar jag tokle och sen skratta tills tårar kommer.
Detta börjar kännas som ett handikapp för mig då jag undviker att prata med folk ( även min sambo ) då jag inte vill börja skratta. Min sambo vet om att jag reagerar så här men det hjälper inte att prata om det, det blir snarare värre.
Det spelar ingen roll om jag känner dom jag pratar med eller om det är dom jag känner mindre bra. Kan ännu kontrollera skrattet lite bättre med dom jag inte känner, men det känns som att det blir värre och värre.
Jag måste få bort det här beteende på något sätt då jag känner att det påverkar mitt liv väldigt negativt! Vissa tar nog illa upp och tror att jag skrattar åt dom, så kommer dom av sig i samtalet.
Jag behöver verkligen tips och råd på vad jag kan göra
Jenny Klefbom svarar:
Först och främst vill jag väcka frågan om hur ditt skrattande egentligen upplevs av andra. Då du beskriver din situation så låter det onekligen som att du skulle ha ett uppseendeväckande – och rejält handikappande - beteende. Om någon började skratta högt mitt under en begravning så skulle det rent av kunna leda till att denna leds ut och inte längre är välkommen i umgänget med dem man har sårat genom sitt skratt. Men du beskriver ändå att du har ett umgänge, och det är för mig oklart i vilken grad de upplever ditt skrattande som störande eller kränkande.
Varför jag tycker att det är relevant att ställa denna fråga är att det är mycket vanligt, exempelvis vid socialfobiska symtom, att man tror sig framstå som avvikande på olika sätt trots att ingen annan har upplevt det så. När man har starkt fokus på sig själv och sina beteenden så tenderar man också att tolka andra människors reaktioner som att de är reaktioner på en själv. När man ser någon som med sitt kroppsspråk signalerar avvisande, motvilja eller aggressivitet så tar man genast för givet att detta är riktat mot en själv, när det i själva verket är så att alla människor egentligen är mest upptagna av sitt eget inre liv och sina egna tankar.
En annan omständighet värd att analysera är din grad av kontroll över det här beteendet. Det du tar upp, och som jag antar är det du egentligen lider av, är att du saknar kontroll över när du börjar le och skratta. Du beskriver det som att du fortfarande har en viss kontroll men att det blir ”värre och värre”. Just detta att uppleva att man inte har kontroll är också en viktig del av många ångeststörningar.
Paradoxalt nog är det ofta personer med en mycket, kanske till och med överdriven, grad av självkontroll som drabbas av ångestproblem. Ofta handlar också känslan av kontrollförlust inte om vad som hittills har skett, utan om vad man tänker sig ska ske i framtiden då man helt kommer att ha tappat kontrollen. Det är alltså inte verkliga händelser som alltid ligger bakom oron och ångesten, utan snarare förväntningar och farhågor.
Men om det ändå är så att även andra har reagerat starkt på ditt skrattande, och att det är själva skattandet (och inte din oro över det) som är problemet, så finns det mycket du kan göra.
Du skriver att det inte ”hjälper att prata” om ditt problem, och jag antar att du med det menar att du inte skrattar mindre av att diskutera saken. Men kanske är det inte heller det som ska vara ditt första mål. Vad jag tänker mig vore värdefullt vore om du pratade med dina närmaste främst för att de ska förstå att du inte menar något illa när du skrattar. På det viset kan du fortsätta att skratta och inte behöva oroa dig så mycket, i förvissning om att de förstår och inte längre tar illa upp. Samtidigt fyller sådana samtal den dubbla funktionen att du får reda på mer om hur de egenligen upplever ditt beteende.
Det går också att träna bort beteenden, hur okontrollerbara man än upplever dem. Detta kan man till exempel få hjälp med i kognitiv beteendeterapi. I en sådan kan man också få hjälp att hantera den ångest som beteendet väcker och hitta nya och bättre förhållningssätt.
Här kan du läsa mer om:
Kognitiv beteendeterapi, KBT
Social fobi
Ångest
Med vänlig hälsning,
