Får inte hjälp trots svår diagnos

Ingrid Gråberg svarar:

Om alla du vänt dig till har ansett att din problematik hör till den svåraste och mest komplicerade sorten så borde den logiska slutsatsen vara att du också är i behov av omfattande hjälp och stöd. Ändå upplever du att du aldrig har fått någon hjälp och du är tyvärr inte ensam om den upplevelsen.

Hur kan det komma sig att personer med omfattande psykiatriska symtom och en destruktiv livsstil känner att de inte får någon vård? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men jag ska ta upp några olika faktorer som var för sig kan utgöra möjliga delförklaringar.

Även en person som mår riktigt dåligt kan ha delar inom sig som motarbetar den hjälpsökande sidan. Till exempel inser du det skadliga med att ha oskyddat sex och ta droger, samtidigt kanske en del av dig inte är beredd att helt sluta med dessa aktiviteter, eftersom de förmodligen ger tillfällig ångestlindring, njutning och/eller ”kickar”. Det här gör att patienter ibland uttryckligen tackar nej till erbjudna behandlingar eller uteblir från bokade besök och försvårar behandlingen genom att inte genomföra överenskomna övningar och låta bli att ta ordinerade läkemedel.

Sedan händer det förstås att den vård som erbjuds inte är tillräcklig eller i värsta fall felaktig, så att det inte hjälper att följa de givna råden. Den tilldelade behandlaren och den aktuella mottagningen kan sakna rätt kompetens eller så fungerar inte samarbetet på grund av att personkemin inte alls stämmer mellan patient och behandlare.

Att någon som är i stort behov av vård helt skulle förvägras detta är något man åtminstone inte vill tro är möjligt. Däremot händer det att patienter bollas fram och tillbaka mellan olika vårdinstanser. Psykiatrin bedömer kanske att personen först måste få bukt med sitt drogberoende innan det är någon idé att börja jobba med den psykiatriska problematiken. Beroendemottagningen å sin sida kan anse att de psykaitriska symtomen är det primära bekymret och hänvisar tillbaka till psykiatrin.

Här är det alltså ett bristande samarbete mellan de olika vårdgivarna som försvårar för de patienter som har problem inom flera områden. När det inte förekommer någon samverkan alls kan patienter falla mellan stolarna och bli helt utan hjälp om de inte själva orkar stå på sig och ställa krav.

En stor utmaning inom den psykiatriska vården är det faktum att det kan krävas långa och stundtals jobbiga behandlingar som förutsätter att patienten är motiverad, uthållig och samarbetsvillig. Som jag nämnt tidigare kan det finnas motstridiga känslor inom patienten som gör att motivationen svajar.

Vissa symtom och personlighetsdrag gör också att man har svårt att hålla tider och överenskommelser och/eller att man har svårt med relationer och lätt dömer ut en terapeut som värdelös så fort det inte känns bra.

Likväl som du, och andra patienter, upplever att hjälpen uteblir så händer det att vårdpersonalen känner sig frustrerade över att patienter inte tar emot den hjälp som erbjuds. Möjligheten till tvångsvård finns men är starkt begränsad, vilket är bra. Det jag skulle önska vore att personalen inom psykiatrin både hade möjligheter och skyldigheter att jobba med uppsökande verksamhet och mer med motivationsarbete.

Jag vet inte om du kan känna igen något av det som jag beskrivit. Kanske är det så att du aldrig har erbjudits någon som helst vård eller så har de behandlingar som funnits att tillgå inte fungerat av någon anledning. Oavsett vilket är det bara en sak du kan göra. Försök igen. Ta kontakt med psykiatrin eller be någon anhörig eller nära vän att föra din talan. Ställ krav på att få hjälp och ge hjälpen en chans. Var beredd på att det kan ta tid att komma fram till vilka insatser som är lämpliga i just ditt fall, så ha tålamod och ge aldrig upp.

Vänlig hälsning,