8/12/2013

Får inte hjälp trots svår diagnos

Hej, jag är en kille på 26 år. Har under hela mitt liv drabbats av trauman, motgångar och alltid haft otur med att aldrig ställa mitt liv till rätta.

Efter jagt fyllt 20 år så har jag känt starka självmordstankar i stort sett varje dag men har aldrig kunnat begå självmord för att jag är för rädd för att ta livet av mig.

Har aldrig kunnat ha vänner, jobb etc men det enda jag lyckas med är att ha massor med oskyddat sex med både kvinnor och män men sen utvecklar det sig aldrig utan jag låter mig själv bli sexuellt utnyttjad av massor för att jag känner så stark smärta och känner mig oduglig. Har haft sex med över 150 pers, oskyddat samlag och jag vågar inte testa mig pga min livsstil som aldrig blir bättre.

Har fått diagnosen bordeline i högsta grad för flera år sedan men jag har aldrig fått hjälp inom vården eller samhället.....jag bor tillfälligt på olika ställen varannan månad för att jag alltid lyckas förstöra och alla omkring mig tycker jag är hjälplös och hopplös.

Jag är livrädd nu att jag bär med mig på massa sjukdomar...psykiska såväl som fysiska och att jag inte kommer överleva med tanken på att jag både utsätter min kropp för faror (självdestruktiv, oskyddad sex i mängder med främlingar, droger och alkohol) samt all panikångest och depressivitet jag går omkring med dagligen.

Vart jag än tagit vägen så har alla tyckt att min problematik är ett av det svåraste mest komplicerade och jag får aldrig hjälp. Är seriöst rädd för att dö eller döda någon.


Ingrid Gråberg svarar:

Om alla du vänt dig till har ansett att din problematik hör till den svåraste och mest komplicerade sorten så borde den logiska slutsatsen vara att du också är i behov av omfattande hjälp och stöd. Ändå upplever du att du aldrig har fått någon hjälp och du är tyvärr inte ensam om den upplevelsen.

Hur kan det komma sig att personer med omfattande psykiatriska symtom och en destruktiv livsstil känner att de inte får någon vård? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men jag ska ta upp några olika faktorer som var för sig kan utgöra möjliga delförklaringar.

Även en person som mår riktigt dåligt kan ha delar inom sig som motarbetar den hjälpsökande sidan. Till exempel inser du det skadliga med att ha oskyddat sex och ta droger, samtidigt kanske en del av dig inte är beredd att helt sluta med dessa aktiviteter, eftersom de förmodligen ger tillfällig ångestlindring, njutning och/eller ”kickar”. Det här gör att patienter ibland uttryckligen tackar nej till erbjudna behandlingar eller uteblir från bokade besök och försvårar behandlingen genom att inte genomföra överenskomna övningar och låta bli att ta ordinerade läkemedel.

Sedan händer det förstås att den vård som erbjuds inte är tillräcklig eller i värsta fall felaktig, så att det inte hjälper att följa de givna råden. Den tilldelade behandlaren och den aktuella mottagningen kan sakna rätt kompetens eller så fungerar inte samarbetet på grund av att personkemin inte alls stämmer mellan patient och behandlare.

Att någon som är i stort behov av vård helt skulle förvägras detta är något man åtminstone inte vill tro är möjligt. Däremot händer det att patienter bollas fram och tillbaka mellan olika vårdinstanser. Psykiatrin bedömer kanske att personen först måste få bukt med sitt drogberoende innan det är någon idé att börja jobba med den psykiatriska problematiken. Beroendemottagningen å sin sida kan anse att de psykaitriska symtomen är det primära bekymret och hänvisar tillbaka till psykiatrin.

Här är det alltså ett bristande samarbete mellan de olika vårdgivarna som försvårar för de patienter som har problem inom flera områden. När det inte förekommer någon samverkan alls kan patienter falla mellan stolarna och bli helt utan hjälp om de inte själva orkar stå på sig och ställa krav.

En stor utmaning inom den psykiatriska vården är det faktum att det kan krävas långa och stundtals jobbiga behandlingar som förutsätter att patienten är motiverad, uthållig och samarbetsvillig. Som jag nämnt tidigare kan det finnas motstridiga känslor inom patienten som gör att motivationen svajar.

Vissa symtom och personlighetsdrag gör också att man har svårt att hålla tider och överenskommelser och/eller att man har svårt med relationer och lätt dömer ut en terapeut som värdelös så fort det inte känns bra.

Likväl som du, och andra patienter, upplever att hjälpen uteblir så händer det att vårdpersonalen känner sig frustrerade över att patienter inte tar emot den hjälp som erbjuds. Möjligheten till tvångsvård finns men är starkt begränsad, vilket är bra. Det jag skulle önska vore att personalen inom psykiatrin både hade möjligheter och skyldigheter att jobba med uppsökande verksamhet och mer med motivationsarbete.

Jag vet inte om du kan känna igen något av det som jag beskrivit. Kanske är det så att du aldrig har erbjudits någon som helst vård eller så har de behandlingar som funnits att tillgå inte fungerat av någon anledning. Oavsett vilket är det bara en sak du kan göra. Försök igen. Ta kontakt med psykiatrin eller be någon anhörig eller nära vän att föra din talan. Ställ krav på att få hjälp och ge hjälpen en chans. Var beredd på att det kan ta tid att komma fram till vilka insatser som är lämpliga i just ditt fall, så ha tålamod och ge aldrig upp.

Vänlig hälsning,