9/27/2013

Hur berättar vi för barnen om farfars självmord?

Min svärfar har precis begått självmord genom att skjuta sig själv. Han hade varit deprimerad ett par månader, men vistades hemma och ingen av oss i familjen förstod att han förmodligen mådde sämre än vi anade. Han sköt sig med ett gevär ute på sin gård när min svärmor var ute på en promenad.

Hur berättar man om detta för sina barn på ett lämpligt sätt? Vi har två söner på 6 och 9 år, som stått sin farfar nära och som vi vet kommer bli jätteledsna. Vi har tidigare berättat om farfars sjukdom och generellt försöker vi vara ärliga och berätta så öppet och odramatiskt som möjligt om allehanda jobbiga saker som händer i livet.

Å ena sidan känns det hemsk att berätta att farfar har skjutit sig och de kommer förmodligen bli både chockade och jätteledsna. Å andra sidan vill man ju inte göra det jobbigare för sina barn än nödvändigt. Samtidigt ser jag framför mig hur vi alla då, typ hela släkten, kommer leva med denna lögn och inte kommer kunna prata öppet med varandra.

Jag ser också en risk att barnen "råkar" få höra sanningen från någon annan. Särskilt mina barns kusiner som bor i samma by som farfar bodde löper ju risken att "råka" få höra det i skolan, på byn eller på annat sätt. Min svägerska tror dock inte att hennes barn klarar av att höra sanningen och vill inte berätta den. Tacksam för goda råd.


Jenny Klefbom svarar:

Jag önskar verkligen att jag hade ett bra och entydigt svar på hur du ska gå tillväga för att dels slippa ljuga för dina barn, och dels undvika att göra dem ledsna och upprörda, men det har jag inte. Livet bjuder ibland på värre utmaningar än någon av oss riktigt kan förväntas klara av, vare sig vi är små eller stora.

Det finns naturligtvis ingenting bra med det som har drabbat er. Men ska jag säga några tröstens ord så är det att vi människor många gånger är starkare än vi tror. Vi är skapta för att klara av mycket, och det som inledningsvis leder till gråt och grubblerier, och kanske även symtom som mardrömmar och ångestreaktioner, kommer vi i de allra flesta fall över alldeles på egen hand.

Även det som kallas för traumatiska händelser, det vill säga händelser som är så svåra att vi inte riktigt kan förstå och hantera dem känslomässigt, självläker för det allra mesta med tiden. Och det finns mycket man som förälder kan göra för att hjälpa sina barn att bearbeta händelser på ett bra sätt så att det som varit ett trauma övergår till att vara ett minne, om än ett sorgligt sådant.

För att först diskutera hur, och exakt vad, ni ska berätta för era barn, så har jag inte mycket att tillägga till dina redan mycket kloka funderingar. Som jag ser det har du förmått ta in en mängd olika synvinklar och aspekter och väger dem mot varandra på ett inkännande och eftertänksamt sätt. Vad du däremot beslutar dig för kan jag inte ha en åsikt om. Men jag känner mig helt övertygad om att vad ditt beslut än blir, så blir det ett bra och genomtänkt sådant.

En fråga som jag däremot har lite att tillägga kring är hur du kan hantera dina barns känslomässiga reaktioner om ni beslutar er för att berätta sanningen för dem.

För det första vill jag ta upp att vi vuxna ofta har förväntningar på hur barn ska reagera när vi berättar allvarliga saker för dem. Dessa förväntningar är det bra om du redan från början kan lägga åt sidan. Olika människor reagerar nämligen olika, och det finns väldigt många sätt att visa sin sorg på. Om något barn alltså inte reagerar som du tänkt dig – respektera det, oavsett om det exempelvis handlar om att barnet inte visar några känslor alls, blir arg på er föräldrar, blir retlig och irritabel eller söker sig bort från er. Barn måste, åtminstone till en viss gräns, få sörja så som de själva väljer. Det händer också att reaktioner kommer en tid efteråt, så det kan vara bra för er vuxna att ha en beredskap för det.

Samtidigt som det är bra att respektera barnets egna känslouttryck, så kan det vara bra att som förälder finnas där och erbjuda möjligheten att prata och bearbeta. Låt barnen ställa frågor, och svara ärligt att du inte vet om du inte gör det.

Många föräldrar tänker att de gör sina barn en tjänst genom att inte ”väcka tankarna” på det hemska till liv. Men om man systematiskt undviker att prata om sådant som rör farfar så ger man barnen signalen att det är ett tabu. Bättre är om man kan bidra med en nyanserad bild, där man inte glömmer bort att prata om allt det som var positivt med farfar och livet tillsammans med honom. Att hjälpa barnen att se att det hemska och det fina kan finnas samtidigt.

Om barnen reagerar på ett sätt som skrämmer er, eller får er att inte veta vad ni ska göra, så finns det hjälp att få. Det gäller även om ni tänker att barnen behöver hjälp med att bearbeta det som hänt er, kanske för att ni själva är så ledsna att ni inte riktigt mäktar med att vara deras stöd till 100%. Vänd er då till BUP och be om professionell hjälp.

Vänlig hälsning,