Mitt barn har nästan inga kompisar
Jag och min man har inga släktingar här i Sverige. Detta har satt sitt spår i mitt barns liv. Min 7-åring kommunicerar väl och umgås med vuxna hur bra som helst, men har endast en kompis på skolan. Det finns inga barn i vårt bostadsområde som kan umgås med min tjej. Hon simmar och dansar. Dessvärre har det inte heller löst mitt problem.
Jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att hon ska ha möjlighet att umgås med flera barn. Hennes klasskamrater har sina tidigare grupptillhörigheter sedan dagispeioden. Detta har gjort det svårare att bli integrerd i någon av dessa grupper.
Allt jag önskar är att skaffa en större social krets för henne. Jag känner mig villrådig och hoppas att kunna få er hjälp?
Jenny Klefbom svarar:
Du skriver ”mitt problem” då du talar om din dotters kompisproblem. Det väcker genast frågan hos mig om hur din tjej upplever sin situation. Tycker hon också att det vore roligt med flera kompisar? Känner hon sig rent av lite utanför i skolan? Varför jag frågar är att många barn i hennes ålder knyter an väldigt hårt till en enda kompis som de sedan har en mycket nära relation till.
Om det är en sådan – tajt – relation som din dotter har till sin skolkompis så är det kanske helt tillräckligt för henne? Kanske är det också så de flesta andra tjejer i klassen umgås, så att hon inte framstår som avvikande på något sätt?
Jag kan hålla med dig om att sådana relationer gör barn utsatta och sårbara; det blir inte så kul att gå till skolan då kompisen är sjuk. Å andra sidan är det någonting värdefullt och fint att ha en riktigt nära vän som man kan lita på i vått och torrt. Det här är det första jag tycker du ska ta reda på, för det blir väldigt tokigt om en förälder har helt andra ambitioner och önskningar gällande kompislivet än vad barnet har själv.
Om det trots allt är så att din dotter skulle vilja ha flera vänner så undrar jag lite över vad som hindrar henne att knyta fler kontakter. Är hon väldigt blyg och tystlåten, så att hon inte riktigt vågar visa att hon är intresserad? Eller är det som du skriver att de andra barnen har så gamla och starka band sig emellan att det blir svårt för en ”utomstående” att bryta sig in i gemenskapen?
Om det är på det första sättet; att svårigheten ligger hos din tjej, så kan det hjälpa henne att få lite handfasta tips om hur man gör när man tar kontakt med andra barn. Vad kan man säga och göra? Vem tror man att man har en chans att bli kompis med? Finns det någon aktivitet som de andra ägnar sig mycket åt som man kanske skulle bli lite mer aktiv i? Tillsammans med läraren kan du och din dotter få lite tips om hur hon själv kan göra för att våga lite mer, och inte riskera allt för stora bakslag.
Om det däremot är så att klasskamraterna inte vill släppa in din dotter i sin gamla gemenskap så är det skolans sak att hjälpa till med detta. Lärare och fritidspersonal har ett ansvar att se till så att alla barn får vara med, och hitta på sådana aktiviteter som främjar att man knyter nya kontakter. Be i så fall om ett extra utvecklingssamtal, då ni tar upp det här problemet och ber skolan om hjälp med integrationen. Ofta har skolpersonalen stor koll på om det finns något annat barn som kanske skulle kunna passa som kompis. Eller vilka aktiviteter som skapar gruppkänsla och social gemenskap.
Vänlig hälsning,
