Mitt ex trycker ner mig och hotar med självmord
Jag var ihop med en 12 år äldre kille i 2,5 år. I början tyckte han synd om och ville ta hand om mig. Det dröjde inte länge innan jag märkte ett avvikande beteende hos honom. Jag var ung, dum och bortsåg från detta. Han började ställa krav på mig; jag fick inte träffa killkompisar, inte gå ut, inte ha de kläder jag ville, klagade på min inredning och smak samt mitt utseende. Han var väldigt intresserad av avancerat sex, vilket jag inte var/är men jag gav med mig när han hotade att lämna mig.
Detta trappades gradvis upp och han började ignorera mig och min hälsa. Jag fick inte klaga över min hälsa för han hade det alltid sämre; han är sjukt hypokondrisk. Han tog ut sin ilska på mig, ögonen svartnade, han blev hotfull. Det var alltid fel på andra, aldrig han själv. Han var alltid tvungen att kolla spisen, dörren, katterna, sladdar och tvingade mig göra detsamma.
Vi började prata husköp, då fick jag panik och gjorde slut. Han förstod inte varför och vägrade släppa mig. När jag väl flyttade började han ringa och smsa dagligen. Hon hotade med självmord och han trycker ner mig; jag är en dålig människa, ingen kille kommer vilja ha mig och han ska göra livet surt för mig.
Detta förhållande har brutit ner mig, jag vet inte vem jag är längre. Är det mig det är fel på? Eller honom? Det finns psykiska sjukdomar i hans släkt.
Jenny Klefbom svarar:
Vad det är som gör att din före detta kille beter sig som han gör, och behandlar dig som han gör kan jag inte svara på. Kanske lider han av någon psykisk sjukdom eller personlighetsstörning, men det förekommer också att människor beter sig illa i relationer med andra på grund av att de exempelvis har en väldigt ojämlik syn på kvinnors och mäns roller. Om en mans uppfattning är att kvinnan är till för att tillfredsställa hans behov, och bör lyda hans minsta vink – ja, då blir han förstås arg om det inte blir så.
Men hur det är med den saken, dvs vad hans beteende beror på, är faktiskt något du kan kosta på dig att helt och hållet strunta i. Det är ju inte ditt problem längre, utan är något som han själv får fortsätta att lida av medan du kan gå vidare i livet och skaffa dig mer givande relationer till andra.
Vad det däremot verkar som att du skulle ha behov av är att fundera lite kring hur det kom sig att du själv ”trillade dit” på denna man, och dessutom stannade kvar så pass länge som du gjorde. Du ger själv en helt rimlig förklaring till varför du föll för honom; ”jag var ung och dum”. Ibland är det så enkelt, men jag kan också tycka att det vore klokt av dig att inte bara nöja dig med den förklaringen, då det ju är så viktigt att du inte hamnar i samma sits igen. Skulle det vara så att det finns psykologiska mekanismer hos dig som gör dig mottaglig för den här typen av män så är det därför bra att komma tillrätta med dem.
Du avslutar ditt mail med att fråga om det är dig eller honom det är fel på. Med utgångspunkt i hur tydligt och begripligt du beskriver ert gemensamma liv känner jag mig helt övertygad om att du redan själv vet svaret på den frågan. Däremot kan jag förstå om du i din utsatthet törstar efter omvärldens bekräftelse på hur illa du har blivit behandlad. Det är inte något orimligt önskemål i din situation, men på sikt tror jag att det också skulle vara bra för dig att börja lita mer på dig själv, och inte överlåta åt andra att tolka och värdera det som händer dig i ditt liv.
För att komma vidare tror jag att du skulle vara behjälpt av att prata igenom dina upplevelser. Faktum kvarstår också att du inte riktigt har blivit av med ditt ex, då han verkar fortsätta att höra av sig till dig mot din vilja, och det skulle säkert vara till stor hjälp för dig att ha någon att bolla hur du ska hantera detta med. På många vårdcentraler finns möjligheten till kortare samtalskontakter hos psykolog eller kurator. Om du är under 23 år finns också möjligheten att vända sig till Ungdomsmottagningen, där man har personal som är specialiserade på just samlevnad och relationer.
Vänlig hälsning,
