Hur ska vi prata om min brors cancer?

Jenny Klefbom svarar:

När det gäller hur man ska bete sig och vad man ska göra i livets allra allvarligaste och svåraste situationer så finns det inget rätt eller fel. Kanske skulle det vara skönt om det fanns en manual att följa när man drabbas av en sådan fruktansvärd kris som ni har gjort, men det gör det inte. Och med tanke på hur olika människor trots allt är, och hur olika behov vi har, så är det kanske tur. Det vi har att göra i svåra stunder är att försöka lyssna in vad våra närmaste vill och behöver, men samtidigt inte glömma bort våra egna behov.

Jag tolkar din fråga som att du tycker att det känns konstigt att ni inte pratar om din brors sjukdom i din familj. Och det i sin tur tolkar jag som att du någonstans inom dig har ett behov av att prata om detta. För mig, som också är en person som mår bra av att prata, så ter sig dina behov som mycket naturliga och djupt mänskliga. Men samtidigt har jag också träffat människor som inte känner på det viset, och då måste det förstås få vara så.

Jag tror ju dock att det i många fall är olika slags rädslor, överdriven försiktighet, eller en känsla av att man inte vet hur man ska göra/vad man ska säga, som ligger bakom den tystnad som råder i vissa familjer. Jag skulle alltså vilja råda dig att försöka bryta isen och ta till orda, men att sedan också acceptera att du inte får så mycket gensvar om det blir så.

Jag vet inte hur dina relationer till de olika familjemedlemmarna ser ut, men jag skulle i det här fallet vilja råda dig att inte tänka efter alltför mycket på hur du ska gå tillväga, utan att gå mer på din magkänsla. Vem är det du vill säga något till? Vad är det du skulle vilja säga? Vem tror du skulle vilja ha en dialog med dig? Ta sedan mod till dig och säg det du vill ha sagt.

Glöm inte heller att det finns många andra sätt att kommunicera på än att prata. Kanske att bara titta på gamla foton tillsammans, lyssna på musik eller rekommendera en bok eller en blogg som berör er situation kan vara ett sätt för er att närma er varandra. Man kan också prata indirekt om problem. Som ett exempel vill jag nämna att det kan vara värdefullt att få uttrycka hur mycket man tycker om varandra i en sådan situation som er, och det kan man göra utan att benämna sjukdomen.

Svårast av allt är kanske för dig att närma dig din bror. Där måste du vara extra lyhörd för hans önskningar och behov. Vet du inte, så kanske det bästa är att börja med att fråga: ”vill du prata med mig?” eller ”finns det något jag kan göra för dig?”, eller något annat som du själv känner dig bekväm med.

Jag vet att människor som har allvarliga, kanske dödliga, sjukdomar hanterar detta på mycket olika vis. Vissa talar helt öppet om döden och sina känslor inför den. Andra tänker positivt och gör allt för att ”klara av” sin sjukdom utan att ge upp hoppet, hur litet det än är. Andra fördjupar sig i religiösa eller rent av magiska tankegångar. Sedan finns det också de som bara helt enkelt vill fortsätta att leva som vanligt så länge de kan det. De som inte vill ägna sin tid åt självömkan eller tankar och prat om sjukdom och död. Hur det än är för din bror så tror jag att du gör bäst i att respektera hans känslor.

Dina andra familjemedlemmar tycker jag däremot att du kan ställa lite högre krav på. Ni måste finnas där för varandra och stötta varandra i den här svåra situationen, på det ena eller andra sättet. Får du inget gensvar alls från dina familjemedlemmar så finns det på de flesta sjukhus kuratorer som tar emot anhöriga till svårt sjuka personer. Hos kuratorn kan du få en chans att prata igenom både dina känslor kring din brors sjukdom och kring tystnaden i din familj.

Vänlig hälsning,