9/2/2013

Mamma får mig att tyna bort

Nu är klockan mitt i natten och jag ligger i sängen och gråter som vanligt. Jag har just fyllt 18 år och det har bara fått mig att må sämre. Ända sedan jag var 12 år har min mamma misshandlat mig psykiskt - hon har varit psykiskt instabil så länge jag kan minnas, men det var då hon på allvar började vara utstuderat ondskefull mot mig. Hon klagar på mig varje sekund från det att jag kommer hem från skolan tills långt efter jag borde gått och lagt mig, hon kan stå i dörröppningen till mitt sovrum och skrika och klaga på hur värdelös och enligt henne psykiskt sjuk jag är, hur hemskt det är för henne att ha mig som dotter, långt in på sena natten. Ibland går jag till skolan utan att ha sovit alls.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte har gjort henne någonting ont, det enda jag vill är att vara älskad och ha sunda relationer med min familj. Min pappa och äldre syskon bor i annan stad, och mina yngre syskon låter hon vara ifred... Hon döljer för dem hur hon behandlar mig - och hon är en mästare på manipulation, det är därför jag inte vågar prata med någon om hur jag har de. Kan inte prata med kuratorer o.s.v. - de som träffat henne menar på att hon är sund och jag överreagerar, men som sagt är hon manipulativ och ingen skulle ana att hon är såhär.

Jag är rädd för vad detta gör med mig. Jag blir allt mer osäker som person, vågar ingenting och känner mig förlöjligad för att ingen tror på mig. Vet ej vad jag ska göra för att få henne att förstå...


Jenny Klefbom svarar:

Ditt brev är ett rop på hjälp i en outhärdlig situation. Den psykiska misshandel du beskriver verkar ha pågått under lång tid, och när man lever så är det till slut inte lätt att veta vad som är verklighet och vad som är fantasi. Överreagerar jag? Vem är det som är galen? Har jag någon skuld till att min mamma hoppar på mig på det här sättet? Det är tankar som jag skulle kunna tänka mig att du har brottats med, men jag ser också att du har kommit fram till att du faktiskt inte har någon del i detta: det är din mamma som utsätter dig för en djupt orättvis behandling.

Du tar också upp att ingen egentligen förstår hur din mamma beter sig mot dig, och jag misstänker att det också innebär att du aldrig någonsin har mötts av förståelse för eller fått bekräftelse på hur du har det. Men här kommer också ditt dilemma in: du klarar inte heller av att berätta för någon om din situation.

Kanske är det så just för att du mötts av misstro så många gånger, och att du har fått höra att det är hos dig själv som problemet ligger. Det skulle kunna få vem som helst att tystna. Samtidigt så finns det ingen förutom du själv som kan föra din talan i den här frågan.

För att kunna bearbeta allt du har gått igenom så finns det ingen annan väg för dig än att öppna dig för en annan människa. Vilket du ju faktiskt också vågar när du nu skriver hit till Psykologiguiden.

För att du ska våga också i verkligheten, öga mot öga med en behandlare, så tror jag att det är bra om denna behandlare är en person som inte känner dig eller din mamma sedan tidigare. Någon som inte har någon förutfattad mening, eller har träffat din mamma när hon visar enbart sin välfungerande sida.

Jag vet inte var du bor, men det finns flera möjligheter för en tjej i din ålder att skaffa sig en samtalskontakt. Vad jag i första hand tänker på är ungdomsmottagningen, där det oftast finns kuratorer som inte har någon koppling till skolan. En annan möjlighet är om vårdcentralen erbjuder samtalsstöd. Detta är vad jag tycker att du ska börja med att undersöka.

Sen är det faktiskt också så att du nu är 18 år gammal, vilket betyder att du i lagens mening har rätt att göra vad du vill. Det är inte lätt att skaffa bostad och försörjning när man fortfarande går i skolan, men du tar upp att du har en pappa och syskon som bor i en annan stad. Skulle det vara möjligt för dig att flytta till dem i stället? Eller finns det någon annan släkting, eller kompis familj, som skulle kunna tänkas ta emot dig? Du är så pass gammal att det inte skulle handla om så lång tid, utan kanske bara om ett eller två år, tills du är redo att klara dig helt på egna vingar.

Att bo kvar hos en mamma som är psykiskt instabil, behandlar dig så illa och till och med håller dig vaken på nätterna tycker jag inte är något alternativ alls. Finns det ingen som kan hjälpa dig att komma därifrån är mitt råd att du kontaktar socialtjänsten och ber om hjälp med att få komma hemifrån.

Vänlig hälsning,