4/21/2010

Min 18-årige son talar ibland om självmord

Hej! Jag har en son som är 18 år, han verkar vara väldigt trött på allt. Han har avslutat gymnasiet eftersom han är skoltrött, han är nu på praktik. Han har inga vänner och är alltid hemma. även helger, han är väldigt tystlåten och klankar ner på sig själv, dvs att han säger att han är ful mm. Han har även pratat om självmord emellanåt. Jag har så ont i hjärtat, vet inte vad jag ska göra. Är otroligt rädd att han ska skada sig själv och grubblar ihjäl mig på detta. Vad ska vi göra? Det är fruktansvärt jobbigt att se honom så här!

/Jätteorolig mamma


Jenny Klefbom svarar:

När tonåringar talar om självmord är det alltid dags att agera. Din son uppvisar dessutom en mängd beteenden som tyder på att allt inte står rätt till. Dessutom har han faktiskt åldersmässigt passerat de pubertetsstormar som ibland leder till känslomässiga pendlingar. Det finns alltså all anledning att söka vård för honom.

Du skriver inte något om hur din sons problem började. Har han alltid varit en enstöring? Har han tidigare haft vänner, och hur gick det i så fall till när vänskapen upphörde? Har han varit en glad kille som har tyckt om skola och haft aktiviteter tidigare, och i så fall för hur länge sedan?

Jag tror att du kan komma en bit på vägen för att förstå din son bättre genom att fundera över de här sakerna. Kan du själv komma på någonting som ligger bakom hans känslor; ett uppbrott, ett nederlag eller någonting annat stressande, så blir det ju lättare för dig att förstå och därmed också hjälpa honom. Allra bäst är förstås om du kan tala med honom om saken, så att han själv kan få förklara hur han tror att allt hänger ihop.

Ett effektivt sätt att skrämma tonåringar brukar vara att tala om för dem att de behöver ”gå och prata med någon”. Det ter sig för många som ett värre straff än själva det dåliga måendet. Därför tycker jag att du ska undvika att ta upp frågan på det sättet med honom. Kanske är det inte heller att gå och prata med någon han behöver, det finns ju många olika vägar till att må bättre – t ex internetbaserad behandling eller medicin.

Ta i stället upp frågan ur ditt eget perspektiv: Du är så orolig att du måste se till att någon professionell gör en bedömning av hans mående. Troligtvis är det lättare att få med honom på ett besök hos psykiatrin om det handlar om just en bedömning, det vill säga ett besök.

På många håll finns det numera så kallade Unga Vuxna mottagningar. De utgör ett mellanting mellan BUP och vuxenpsykiatrin, och har förstås extra stora kunskaper om sådana frågor som unga brottas med. Om det finns en sådan mottagning där ni bor rekommenderar jag dig att vända dig dit. Annars är det vårdcentralen eller vuxenpsykiatrin som är rätt instans.

Vänlig hälsning,