2010-09-16
Hund i stället för en relation
Jag är en 58-årig man som sedan några år är ensamstående, har ett vuxet barn. Har inte repat mig riktigt efter separationen utan är ganska nedstämd och ser inte längre fram emot ”livets möjligheter”. Vill väl egentligen återigen ha ett riktigt förhållande, men det känns stort att börja om på nytt.
Så till min frågeställning. Mina vänner tycker att jag är skapt för att ha en hund som sällskap. Och jag gillar i och för sig hundar, min tidigare sambo hade två stora hundar som jag fortfarande saknar lite grann.
Så visst fattar jag att en hund är ett sällskap, men att skaffa en hund ”som sällskap” känns som att ge upp. Ska en hund ersätta en riktig, mänsklig relation?
Å andra sidan, tänker jag, att ha, fostra och träna en hund kanske får fart på livsandarna och ge lite mer struktur och daglig aktivitet på livet utanför arbetet. Att det inte antingen är att ha en hund eller en mänsklig relation.
Vad finns för psykologiska kunskaper och erfarenheter av att skaffa en hund i en social och personlig situation som min? Är det något som ni psykologer kan rekommendera?
Anna Karlstedt svarar:
Utan att vara speciellt inläst på ”husdjurspsykologi” är min uppfattning att en hund skulle kunna göra dig gott. Detta grundar jag på det som du själv är inne på, att aktivitet, struktur och ”sällskap” är ett gott vaccin mot nedstämdhet. Aktivering är en av de absolut mest verksamma sätten att häva nedstämdhet.
Sedan har jag förståelse och respekt för dina tankar om att en hund ytterligare skulle kunna placera dig utanför det sociala flödet och riskera göra dig ”nöjd” med din ensamhet, ibland kan det nog bli så. Men det faktum att du har tankar i dessa banor minskar ju risken avsevärt att en hund skulle vara negativ för dig. Du tycks trots allt ha en gryende vilja och motivation att förändra din situation och jag tror inte att en hund skulle förändra det. Möjligen tvärtom.
Lycka Till!
