Varför blir pojken så förändrad hos sin mamma?

Jenny Klefbom svarar:

Jag kan inte bedöma hur den pojke som du beskriver i ditt mail mår, hur han har påverkats av föräldrarnas skilsmässa och allt som har med den att göra och varför han reagerar som han gör i de situationer du beskriver. Så varför besvarar jag då överhuvudtaget din fråga? Jo för att jag tror att ditt sätt att visa omtanke om denna pojke riskerar att få konsekvenser som du inte har tänkt på, och som jag gärna vill göra dig uppmärksam på.

Att tolka barns reaktioner och sätta in dem i de system av föreställningar vi redan bär på är en djupt mänsklig aktivitet. Det är så vi skapar oss en bild av omvärlden och det är så vi blir medvetna om när ett barn behöver hjälp så att vi kan rycka ut och hjälpa. Ett ensamt, gråtande barn skulle inte klara sig i världen om inte just dessa tolkningsmekanismer fanns hos oss vuxna. När vi ser ett gråtande barn är det nämligen inte bara det vi ser. Vi fyller ut kunskapsluckorna med vårt eget tankegods och gör oss blixtsnabbt en bild av vad som eventuellt har hänt; vi skapar en historia.

Som jag skrev i inledningen så känner jag ju inte pojken och hans föräldrar och jag kan därför inte heller bedöma om dina tolkningar är de rätta. Du känner dem, men mitt intryck är att du inte bara har vissa kunskaper om olika omständigheter i barnets liv, du har också tydligt tagit ställning i den konflikt som jag antar har förelegat mellan föräldrarna sedan skilsmässan, eller kanske även innan dess. Men det är inte föräldrarna du beskriver i ditt mail, utan barnet. Min tolkning är dock att det är just föräldrarnas konflikt som beskrivs i termer av hur barnet beter sig.

Det jag ser som objektiva beskrivningar av olika sätt att vara hos denna pojke, verkar du se snarast som tecken på psykiska symtom hos barnet. Och om jag tolkar dig rätt så menar du att de – i dina ögon avvikande – beteendena har en direkt koppling till att pojken inte mår bra då han är tillsammans med sin mamma. Du beskriver att ”det är hemskt” att se denna pojke så som han är hos sin mamma. Kanske är det så; att mamman har så negativ påverkan, och så dålig föräldraförmåga, att hon verkligen gör sin son illa. Om du tror det, så ser jag inte någon annan väg än att du måste skydda barnet genom att anmäla missförhållandena till socialtjänsten.

Å andra sidan vill jag påstå att det är mycket vanligt, och oftast ingenting att oroa sig över, att barn beter sig olika tillsammans med sina respektive föräldrar. Det gäller vare sig föräldrarna är separerade eller inte. Och det gäller även då barnet är tillsammans med andra människor. Faktum är att det gäller oss alla att vi beter oss olika i olika sociala sammanhang. Om du tar dig själv som exempel så är du nog ganska olika personer när du är på jobbet, på fest, eller tillsammans med den du älskar. Det här är inget konstigt och behöver inte alls betyda att det ena sättet att vara på är sämre än det andra.

Vad jag skulle vilja uppmana dig till, i synnerhet om du har nära kontakt med denna pojke, är att helt sluta se honom främst i relation till sina båda trätande föräldrar. Han har rätt att bli behandlad som en helt egen person. Han har rätt att slippa bli tolkad i ljuset av andra människors tillkortakommanden, och han har rätt att slippa bli en bricka i ett spel, eller ett vapen i en konflikt. Han har, precis som alla andra människor, rätt att vara både ”liten”, vanlig, medgörlig och trotsig utan att han ska behöva bära ansvaret för att detta kan användas emot hans föräldrar.

Klarar du detta – att frikoppla honom från hans problematiska familjeförhållanden, så kan du vara ett verkligt stöd för honom. Och då kan även du och han få en betydligt djupare relation.

Vänlig hälsning,