9/3/2013

Är jag i riskzonen för att bli sociopat?

Jag är en 16-årig kille som fruktar att jag håller på att bli sociopat. Jag växte upp i en familj där vi inte har så bra sociala kontakter med andra förutom släktingar eftersom vi (pga att vi invandrat) fått flytta runt mycket i flera år innan vi fick asyl. Och det har gjort att jag inte "lärt mig" hur man skaffar kompisar.

Så i skolan t ex så är jag en grym talare (tex redovisningar eller diskutioner om skolgrejer) men så fort jag inte har ett "ämne" att diskutera så försvinner liksom allt. Då är jag tyst och har absolut ingenting att komma med. Jag har därför inte så bra kontakt med andra människor och ibland känns det som att jag saknar en identitet. Därför har jag problem med mina känslor.

När något dåligt händer med nån jag känner så känner jag ingenting. Eller jo, men bara ibland, och då går det över jättesnabbt. Orsaken till det är att jag även annars, när jag umgås med personer, känner det som att jag saknar verklighetsuppfattning. Eftersom jag inte har den slags "kontakt" så tror jag att det är det som orsakar att jag senare har svårt att känna den riktiga förlusten.

Så mitt problem är alltså att jag har svårt att ta kontakt med andra människor (personligt) och undrar hur ska man lösa det? Som sagt så kommer de här känslorna fram ändå, men väldigt lite, och det gör att jag när jag inte kan uppleva dem (men vet att jag borde), att jag söker dem istället. Och det närmaste jag kan komma är adrenalinkickar,o de senaste 2 åren är det just det som gjort att jag blivit "modig" så...


Ingrid Gråberg svarar:

Jag vill börja med att kommentera ordvalet ”sociopat” (som är en synonym till psykopat). Det är nämligen ett begrepp som ibland används lite lättvindigt om alltifrån otrevliga chefer till mördare. Frågan är vad just du lägger in i begreppet.

Av det du berättar är det två saker som möjligen skulle kunna stämma in på den bild som forskare inom området har av en psykopat. Det ena är det faktum att du har svårt att skapa några djupare relationer och känslomässiga band till andra. Det andra är att du verkar söka efter adrenalinkickar.

För att någon ska anses vara psykopat krävs det dock betydligt mer än så och en psykopat är knappast bekymrad över sin bristande empatiska förmåga. Tvärtom brukar en psykopat vara ganska så självgod och bra på att charma och manipulera andra.

Nu har jag bara en mycket kort beskrivning av dig att utgå ifrån, vilket gör att jag varken kan eller får sätta någon etikett på ditt fungerande. Men eftersom du inleder med att säga att du fruktar att du håller på att bli en sociopat vill jag ändå göra dig uppmärksam på vad begreppet står för, även om det kanske inte var så allvarligt menat från din sida.

Hur kan man då förstå, och lösa, ditt problem? Du har själv en tänkbar förklaring till varför du har svårt att skapa personliga och känslomässiga relationer. Det framgår inte hur gammal du var när din familj anlände till Sverige, men de första åren här fanns det inte många tillfällen för dig att skaffa jämnåriga kamrater och därigenom utveckla din sociala förmåga. Brist på träning kan mycket väl ha spelat en betydande roll i sammanhanget.

Jag tänker att det också kan hänga ihop med din upplevelse av att sakna identitet, eftersom identiteten är något som mejslas fram i samspel med andra. Det är genom att stötas och blötas mot andra och genom att jämföra oss med andra som vi får syn på vilka vi själva är. Och när man har någorlunda koll på vad man själv står för, och vad man själv tycker om, så har man också något personligt att bidra med i samtal.

En sak som jag undrar över är hur dina relationer till den närmaste familjen och övriga släktingar ser ut. Har du känslomässiga band till dem? Bryr du dig om dem? Skulle du sörja om någon av dem dog eller om du miste kontakten med dem av andra anledningar?

Att jag frågar beror på att det är skillnad på om du överhuvudtaget inte har förmåga att knyta an till andra eller om det ”bara” gäller personer utanför familjen. För om du har erfarenhet av nära och känslomässiga relationer till en eller flera personer så kanske du kan lösa ditt problem helt på egen hand, genom att träna på att konversera.

Du måste inte ha något viktigt eller märkvärdigt att komma med för att ge dig in i ett samtal. Kommer du inte på något att säga om dig själv kan du alltid ställa frågor om den/de andra. De flesta tycker om att berätta om sig själva, så genom att visa intresse för den andra skapar du goda förutsättningar för ett fortsatt meningsutbyte och en eventuell början på en relation.

Med nyfikenhet och mod kan man komma långt. Nyfikenheten krävs för att man ska lära känna någon och modet krävs för att man ska våga blottlägga sig själv och våga investera känslor i en relation – trots risken att bli sviken och lämnad.

Om du upplever en brist på känslor även i dina familjerelationer, eller om du fortsätter ha svårt att ta personliga kontakter med jämnåriga, tycker jag att du ska ta hjälp av en psykolog eller psykoterapeut för att komma vidare. I en del kommuner finns det så kallade ”Unga Vuxna-mottagningar” och vissa Ungdomsmottagningar kan erbjuda samtal hos psykolog eller psykoterapeut. Annars kan du alltid vända dig till BUP eller till skolkuratorn.

Vänlig hälsning,