7/29/2009

Förälders roll till tonårings missbruk och rehabilitering?

Jag har nu fått in min 16-årige son på behandlingshem och befinner mig i en känslomässig berg o dalbana då detta är en lättnad men så klart dyker skuldkänslor upp.

Jag är ensamstående och har mindre barn som jag delar vårdnaden om och jag märker att jag har dåligt tålamod och blir lätt provocerad.

När jag är ensam utan barn känner jag mig ledsen och handlingsförlamad. Den negativa och kritiserande inställning jag lätt får med barnen ser jag som en summa av den tid som har varit pga missbruket och en ohållbar hemmasituation.

Misstänksamhet och frustration gjorde att jag tog avstånd från min son och vi blev som främlingar under samma tak. Jag vill inget annat än att känna glädje i hans behandling, visa förtroende och vara i nuet med de mindre o finnas för dem!

Han accepterar sin behandling och vi har daglig kontakt och bra samtal, bättre än på länge. Socialförvaltningen har för tillfället gjort sitt så länge han är placerad och det kan vara sex månader. När han kommer hem kan det vara aktuellt med familjestöd och samtal.Under den tiden kommer han antagligen att jobba intensivt med sig själv medan det finns en risk att jag står still i min utveckling och läkandeprocess.

Jag är medveten om medberoende då alkoholism har funnits i min närhet tidigare och jag har deltagit i 12stegs familjevecka för ett par år sen. Jag känner inte att alanons möte kan ge mig det jag vill ha. Jag läste om ART och att detta kan även föräldrar gå kurs i.

Vad råder ni mig till?


Ingrid Gråberg svarar:

Den känslomässiga berg- och dalbana som du beskriver är lätt att förstå. Efter en påfrestande period med en missbrukande tonåring i familjen skulle de flesta föräldrar behöva återhämta sig ett tag och samtidigt få hjälp att uttrycka och bearbeta känslor av exempelvis skuld, ilska, sorg och maktlöshet. Istället har du lämnats ensam med dina tankar och känslor, och din oro för hur det ska bli när din son kommer hem igen. Dessutom fortgår också vardagslivet med ansvaret för de små barnen.

Jag uppfattar det som att du dels känner dig otillräcklig som förälder till de små, eftersom din ork och ditt tålamod tryter, och dels känner att du inte är redo att ta emot din son på ett bra sätt när hans behandling är över. För mig låter det konstigt att du helt hålls utanför sonens behandlingsprocess och heller inte erbjuds eget stöd under tiden. Om socialtjänsten inte automatiskt erbjuder dig någon hjälp, måste du själv beskriva dina hjälpbehov för dem.

Tiden efter vistelsen på behandlingshemmet är viktig och då är det självklart så att du måste vara väl förberedd för att kunna vara ett bra stöd för din son.

Socialtjänsten och/eller behandlingshemmet bör kunna erbjuda dig hjälp och stöd i din roll som förälder till en missbrukande tonåring. Men det kan vara så att du även skulle må bra av att få hjälp som är riktad till dig som individ. Du kanske behöver få samtal som helt fokuserar på dig och hur du mår. Kanske behöver du avlastning i vardagen, egen tid för vila, träning och nöjen och så vidare. Har du släkt eller vänner som du kan anförtro dig åt och som kan ställa upp som barnvakter eller dra med dig ut på stärkande promenader?

Oavsett hur ditt sociala nätverk ser ut, så rekommenderar jag ett besök hos husläkaren. Han eller hon kan göra en bedömning av ditt hälsotillstånd och vid behov remittera dig till en samtalskontakt.

Hälsningar